Historien utvisar uppoffringar gjorda idag

elias-Att strida för en bättre framtid är aldrig lätt. När Mandela, Mbeki och Tambo fängslades utstod de säkert tvivel. Det var inte förrän efteråt, med historien som facit i hand, som vi förstod vad deras beslutsamhet betydde. Det är svårt nu men om vi inte försöker behålla styrkan att kämpa, att strida, kommer vår framtid aldrig bli bättre.

Det var med de orden Elias Juba försökte trösta sin fru med när hon hälsade på honom i arresten. Säkert var det en klen tröst för en arbetslös kvinna som just fått ekonomiskt ansvar att sätta mat på bordet till deras tre barn.

Elias arbetade i en av Anglo-Americas platinumgruva, Bokoni, på orten Atok i Limpopoprovinsen. Knappa veckorna efter att 34 gruvarbetare dödats av polis i platinumgruvan Lonmin beslutade Elias ihop med cirka 300 medarbetare att lägga ned verktygen och sälla sig till den strejkvåg som lamslog hela Sydafrikas gruvindustri hösten 2012.

-Liksom för många andra gruvarbetare tyckte vi inte att de två existerande fackförbunden på plats, NUM (National Union of Mine workers) och GIWUSA (General Industries Workers Union in South Africa) representerade våra intressen. Banden och relationerna till gruvledningen är helt enkelt för nära, fackrepresentanterna har blivit fackpampar som snarare går gruvledningens ärenden. Så vi beslutade oss för att representera oss själva. Vi startade Bokoni Labour Forum och gick i strejk. Det enda vi begärde var 1000 kronor extra i månaden för att täcka våra transportkostnader till och från arbetet.

Utan erkänd fackförening som kunde representera dem var strejken en så kallad vild strejk. Media och gruvindustri referade under tiden felaktigt till dessa strejker som illegala. Sydafrikansk lag stipulerar endast procedurer för strejker skyddade av erkänt fack visavi oskyddade arbetare. Det är mycket missvisande att kalla Elias och hans kollegors aktioner illegala. Icke desto mindre greps 129 gruvarbetare från Bokoni Labour Forum dagar efter att de börjat strejka. Alla släpptes nästa dag mot borgen förutom forumets ledare, däribland Elias, som spenderade en månad i arrest.

-Under tiden vi satt i arresten krossade polisen vårt uppror. Gruvledningen hävdade att de enligt lag inte kunde förhandla med oss, då vårt forum inte hade legitimitet att förhandla åt arbetarna. De erbjöd även en engångsbonus på en halv månadslön till de som kom tillbaka till arbetet. Så, endel arbetare gick tillbaka och vårt uppror förlorade momentum.

Elias släpptes efter en månad med restriktionskrav, efter arbetet skulle han gå direkt hem. Ett krav som han trotsade. Efter arbetet gick han dörr till dörr för att fortsätta organisera sina kollegor. Han fängslades igen. Denna gång förlorade han också sitt jobb.
I skrivande stund, 11 månader efter de börjat sin strejk, har arbetarforumet fått ge vika och en av de erkända facken, GIWUSA, har just fått tillåtelse att representera arbetarna. Elias är skeptisk mot GIWUSA, han tror att de kommer sälja arbetarna billigt. Han hoppas att facket kommer kunna återinställa honom och hans tre kollegor som också ledde strejken tillbaka till sina arbeten i gruvan.

-Om arbetare inte revolterar mot våra uppsägningar finns lite hopp. Får jag inte tillbaka mitt jobb ska jag försöka ta mig till universitetet och studera juridik. Så kanske jag tre år senare kan göra skillnad.

Recommended Posts