Hemsjukvård och arbetsrätt

Zoliswa Pali

Zoliswa Pali

”Jag vill inte bli sedd som ett offer. Därför gråter jag inte när andra ser. Mina arbetsledare får inte se hur de får mig att må och framför mina klienter klistrar jag på ett leende även de dagar när jag tycker att jobbet är tungt. Jag finns ju trots allt där för deras skull.”

Zoliswa Pali är 50 år och bor i Stern Stroom i Östra Kapprovinsen. Hon jobbar som vårdare på en liten klinik med åtta sängar. Från tidig morgon till halv fyra på eftermiddagen är hon igång. Hon tar hand om klinikens patienter, stöttar personer som lever med hiv och deras familjer. Det är ett tufft jobb och hennes arbetsgivare är beroende av henne.

Trots att Zoliswas jobb på många sätt kan likställas med en sjuksköterskas, ses hon som volontär. Något hon har gemensamt med cirka 100.000 andra kvinnor som också jobbar som vårdare. På en månad tjänar hon 2000 Rand (vilket motsvarar ungefär 1300 kronor). En låg lön som inte går att leva på. Andra rättigheter så som föräldraledighet, sjukdagar och pension ingår inte heller automatiskt i vårdarnas anställningar. Och framförallt får de inte det erkännande de förtjänar.

Hennes chef behandlar henne ofta illa. Hen skäller mycket och i det kontrakt som hon har skrivit på står det uttryckligen att hon inte får lov att demonstrera. Hon har även tvingats skriva på en bunt papper som hon inte hann läsa igenom och som hon tror innehåller anställningsvillkor.

”Men jag tycker ändå om mitt jobb och mina patienter”, säger hon. ”Jag vill såklart få en högre lön, men jag kan inte tänka mig att jobba med något annat och jag vet att det jobb jag utför är viktigt!”

Idag är hon dessutom medlem i South African Care Workers Forum (SACWF). Ett forum som startade för fyra år sedan. Målet är att vårdarna ska bli erkända som en yrkesgrupp och alltså få ta del av den sydafrikanska arbetsrättslagstiftningen.

Hon får nästan tårar i ögonen när hon berättar hur stark hon känner sig som del av forumet. Det nationella mötet i Paarl är hennes första, och hon tar in precis allt.

”Idag har vi exempelvis pratat om makt. Jag har inte kunnat sätta ord på känslan jag har haft när jag har blivit illa behandlad förut, men det är ju maktlös jag har känt mig. Just nu är den känslan som bortblåst och jag har nog aldrig känt mig såhär stark. Aldrig mer ska någon få sätta sig på mig. För nu kan jag säga ifrån för jag vet vad som är mina rättigheter.”

Med glimten i ögat förbannar hon sig själv för hur ovetande hon har varit innan.

”Men jag tänker inte ta mer skit nu! Jag tänker stå upp och slåss för mina rättigheter.” Sen tillägger hon: ”Tack för att ni bidrar till detta.”

Vill du också vara med och stödja vårdgivarna? Afrikagruppernas samarbetspartner Wellnes Foundation arbetar med vårdgivarnas arbetsvillkor och organisering. Stöd deras arbete här genom att skänka en gåva.

/Ylva Zetterlund, praktikant Afrikagrupperna

 

Recommended Posts