Gruvarbetarstrejken -klasskampen bestämmer verkligheten

mineredSydafrikas historiskt längsta strejk är nu inne på sin 16e vecka. Det var i slutet av januari som arbetare på världens tre största platinagruvor satte ner foten. Kravet rör en ingångslön om 7,900 kronor (12,500 sydafrikanska rand). Det är samma lönekrav som 2012 ledde till Sydafrikas första massaker post-apartheid då 34 gruvarbetare dödades av polis.

I dagarna avskedades 235 arbetare från samma gruva som för två år sedan var skådeplatsen för massakern -Lonmin. Gruvbolagen; Anglo American Platinum, Lonmin Plc och Impala Platinum uppges hittills ha förlorat omkring 12 miljarder kronor (19 miljarder rand). Förhandlingarna står smärtsamt stilla. Bolagen hävdar ihärdigt att arbetarna lever i det blå, att lönekravet saknar all förankring i verkligheten. Mångmiljardindustrin hävdar att de skulle gå i konkurs om de mötte arbetarnas krav. Arbetarna i sin tur läser om arbetsgivarens årliga miljardprofiter medan de själva lever ett helvete över och under jord.

I artikeln Vems verklighet är ’det verkliga världen’? (Who’s reality is ’the real world’?) försöker artikelförfattarna Dick Forslund och Jeff Rudin reda i vems verklighet som faktiskt stämmer. Artikeln är värd att läsa in sin helhet men nedan följer en fritt översatt sammanfattning. Om vi försöker hänga med bland siffrorna blir bilden tydlig.

Gruvarbetarna kräver en ingångslön om 12,500 rand. Idag tjänar outbildad arbetskraft ungefär 5,400 rand (3,400 SEK) medan utbildade arbetare kan tjäna uppemot eller mer än den krävda minimilönen. För den lågutbildade arbetaren skulle under en fyraårperiod löneökningen gå från 32,9% första året för att sedan successivt minska till 16,6% sista året -om den krävda ingångslönen ska uppnås. Procentskalan skulle vara långt lägre för högre kvalificerade arbetare. Under en fyraårsperiod skulle den totala lönekostnaden -för alla arbetare oavsett utbildning- vara långt under 20% för första året och nära 10% för fjärde året.

Lönekravet är högt, inget snack om saken. Om arbetarna vinner skulle vi få bevittna en lönerevolution. Men vad som är viktigt att ha i minnet är att den ökade lönekostnaden skulle komma från profiten, inte från värdeproduktionen.

Anglo America har vägrat erbjuda höjningar över 9%. VD:n Mr Cutifani sa i juli förra året att den nödvändiga vinstmarginalen var ”väl över 15%”. Gruvan Angloplats är Anglo Americas största producent och bryter 78% av bolagets platina. Om den 15% profiten investerats i löneökningar skulle det betyda höjningar om ungefär 8,200 rand i månaden för varje 158,900 av Angloplats arbetare världen över.

Kruxet är att i världen som börsnoterade bolag lever måste hela profiten ges till aktieägare. (Börsen -ni vet, den där parallela världen som styrs av förväntningar) I den här världen nollsätts vinstmarginalen inför varje nytt år och förväntningarna på den nya vinstmarginalen beräknas på förra årets profit. Förra årets profit blir alltså detta års utgångspunkt. Noll profit betyder således INTE  ingen profit. För Anglo Americas del betyder ”noll profit” detta år en faktiskt profit om 46.3 miljarder rand. Eftersom detta var vinstmarginalen från 2013.

Frågan om vems verklighet som är mest verklig handlar därför om gammal hederlig klasskamp. Det handlar inte om huruvida gruvbolagen har råd eller inte att betala sina arbetare, för det har de.  Frågan är vem som har rätt till profiten; arbetaren som riskerar livet när hen bryter platina eller aktieägaren som tjänar pengar på att inte arbeta.

Recommended Posts