Ett år efter massakern

Protest i Rustenburg en månad efter massakern

Protest i Rustenburg en månad efter massakern

Det har idag gått ett år. Ett år sedan 34 människor dödades av polis, skjutna i ryggen och överkörda av polisfordon. Ingen har ännu fällts i domstol eller avstängts från sina tjänster. Gruvarbetarna väntar alltjämt på upprättelse. Elijah Kodisang, som arbetar på Afrikagruppernas partnerorganisation Khanya College, beskriver hur det statliga övervåldet lyft illusionens slöja om vem stat och polis egentligen skyddar.

Det tog media ett par veckor att börja nysta i dramat som så småningom ser ut som en överlagd planerad massaker. President Zuma tillsätter en oberoende utredning som ska vara klar inom fyra månader. Utredningen är ännu inte färdig och dess första kontrovers handlade om att familjemedlemmar till arresterade, skadade och dödade arbetare förvägrades ersättning för resor till utredningens förhör. Just nu står utredningen stilla då vittnen till massakern nekas juridiskt stöd. Polisen däremot får full uppbackning vad gäller ekonomiska och personalresurser.

Dagen kommer att uppmärksammas av aktivister, ANC och fackföreningar. Att minnas de döda med högtidliga ceremonier är nog dock en klen tröst för alla de barn som förlorat sina fäder, för alla de kvinnor som förlorat familjeförsörjare, för alla de gruvarbetare som inte fått psykosocialt stöd. Massakern refereras till som statsmord och vid mord brukar man vilja finna skyldiga som ställs inför rätta. Förhållandena i platinumgruvan Lonmin är fortsatt omänskliga och idag är det svårt att se tillbaka utan att undra om alla de som dog för kampen för ett bättre liv dog i onödan.

Recommended Posts