EFF leder Sydafrikas vänstervind

EFFEconomic Freedom Fighters (EFF) eller de Ekonomiska Frihetskämparna firade nyligen sitt förstaårsjubileum i Sydafrika. Sedan dess födelse har uppståndelse, kritik, häcklande, nyfikenhet och positiv förväntan omgärdad det politiska partiet. Partimanifestet lovar ett avslut med imperialistiska band, socialism i form av förstatligande av nyckelindustrier och massiv omfördelning av resurser till den svarta marginaliserade befolkningen.

Partiets antagonister, som tillhör samhällets alla skikt, koncentrerar sig framförallt på partiets omtvistade och kontroversielle, ledare Julius Malema, tidigare partiledare i ANC:s ungdomsförbund. Malema, som var instrumental i att sätta nuvarande president Zuma till makten 2009, avstängdes från regeringspartiet efter att han offentligt övertrampat partilinjen. Skatteverket har deklarerat Malema skyldig 10.3 miljoner i skatteskuld. Hans livsstil, som inkluderar VIP-klubbar, dyra whiskeymärken, märkeskläder och lyxbilar, är ännu ett ämne för debatt då den rimmar illa med partiets ideologi.

Ledarskiktets motsägelsefulla leverne till trots lyckades EFF säkerställa 6.4 procent av rösterna vid senaste valet i maj. Deras mobiliseringsframgångar kan jämföras med det vid samma tidpunkt nyuppstartade partiet Agang. Ordföranden Ramphele Mamphela blev långt mer omskriven av internationell media, på grund av sin historia i apartheidkampen och följande karriär på bland annat Världsbanken, men floppade totalt i valet då de endast lyckades säkerställa 0.28 procent av landets röster. Eller COPE som startades av ANC-medlemmar lojala till förre presidenten Mbeki som sedan förra valet droppat från 7.42 till 0.67 procent av väljarstödet.

Vi bör se tillbaka i tiden för att söka förståelse för EFF:s framgångar. När president Zuma petade Mbeki från African National Congress (ANC) topposition i partiet gjordes det med löften om radikal ekonomisk förbättring för majoriteten. Minns väl att Sydafrika fortsatt är världens kanske mest inkomstojämlika land. Klyftor som ökat sedan frigörelsen från apartheid.

Dale McKinley, oberoende skribent och forskare, skriver i en artikel från 2011  att ”det var den generella uppfattningen både inom och utanför ANC att konferensen (maktskiftet) markerade en fundamental svängning för ANC och landet, inte bara gällande ledarskapet utan framförallt i fråga om ekonomisk förändring. […] Löften om statlig omstrukturering som skulle forma nyckelekonomiska sektorer, reformer som skulle omstöpa ekonomiska strukturer och maximera utveckling och hållbarhet för närsamhällen. Vad vi bevittnat de senaste åren är; den privata sektorns privilegierande parallellt med att svarta ekonomiska eliter, med politiska kontakter, ackumulerat mer kapital än någonsin tidigare. Fattiga gruvsamhällen har helt negligerats ifråga om socioekonomiska- och miljöaspekter. Man har misslyckats att utveckla miljövänliga och alternativa energikällor och istället strävat efter privatiserad, elitistisk och dyr infrastruktur som i stort endast gynnar de rika områdena och marknadens behov medan fattiga områden, där majoriteten lever, förblir desamma.

Att ANC inte brutit med den ekonomiska modell apartheid vilade på; exportdriven tillväxt utan förädlingsindustri som möjliggörs av billig svart arbetskraft, är nu svårt att bortse från. Frihetspartiet upplevs i allt högre utsträckning som klassförrädare, inte minst sedan massakern som följde gruvarbetarstrejken i Marikana.

Achille Mbembe, assisterande professor vid Institutet för Social och Ekonomisk forskning på Witwatersrand Universitet, menar att EFF fyller det politiska vacuum ANC lämnat efter sig. Genom att sätta ekonomin överst på dagordningen hotar EFF därmed sakernas tillstånd av ANC:s hittills outmanade maktställning. ”Stödet EFF ges, även från delar av den svarta överklassen, är ett resultat av den djupa hegemoniska kris ANC genomgår. På grund av ANC:s centrala roll i Sydafrikas samhälle och politik betyder krisen de facto en kris i Sydafrikas demokratiska modell.”

ANC:s legitimitetskris indikeras också av det ständigt sjunkande valdeltagandet. 1994 röstade 87 procent av landets totala befolkning, valdeltagandet har i de fyra valen efter det sjunkit till 57 procent.  Krisen tydliggörs ytterligare av de starka reaktioner EFF lyckas frammana av ANC. Malema har på kort tid jämförts med både Hitler och Mussolini. Journalisten Ranjeni Munusamy ställer frågan om varför ANC ser rött i mötet med EFF.

”Ja, Malemas combination av karisma, populistiska retorik, militaristiska framtoning och pseudo-revolutionära policyagenda gör honom till ett hot mot status quo. Ja, han får stöd av desillusionerade delar av ANC. Och ja, det går att dra paralleller till farliga figurer i historien. […] Gör det honom och hans parti illegitimt? Fråntar det dem mandatet som gavs av 1.1 miljoner väljare på vilket de nu verkar i parlamentet?”

”Värt att notera är att Malema varit konsistent i sina frågor och politiska positioner, nu i EFF och när han var del av ANC. Skillnaden är att han nu lagt till kritik mot ANC i sin retorik. […] ANC borde konfrontera faktumet att Malema är en produkt av dem själva, inte nån figur som uppkommit ur etern för att imitera en diktator från förra århundradet. […] Problemet är inte hur ANC ser på oppositionen utan hur de ser på sig själva. Varför tror de sig själva fortfarande vara ‘frihetsparti’ efter att ha styrt Sydafrika i 20 år? Om ANC fortfarande tror att de utkämpar ett gerillakrig är det inte konstigt att de ser demoner och ’rebellrörelser’ redo att ta till vapen.”

Det är därför kanske inte främst vad partiet EFF representerar som enskilt politiskt parti som är dess största betydelse, utan snarare vad det etablerade ‘frihetspartiet’ inte representerar.  Oupa Lehulere, chef på Afrikagruppernas partnerorganisation Khanya College, beskriver sin uppfattning om EFF:s betydelse för Sydafrikas politiska landskap:

-EFF:s betydelse för vänstern och för vänsterpolitikens framtid har inte att göra med att de har ”tydliga socialistiska policies”, inte heller har det att göra med att de inte är populistiska. Betydelsen ligger i det faktum att de representerar de första att bryta med ANC-alliansens dominans på 30-40 år. Alla tidigare försök att bryta alliansen har varit åt höger, eller i bästa fall åt en politisk center. Det var alla partier startade av de rika. Det EFF har visat är att en massrörelse till vänster om ANC är möjlig. Historien ger dig ibland vad du önskar dig, men önskan kommer kanske inte förpackad som du förväntat dig. Sådant är fenomenet EFF. De är en viktig livsupplevelse för arbetarklassen. Vi kan inte bortse från den historiska betydelsen av en sådan rörelse.

Leonard Gentle, chef på Afrikagruppernas partnerorganisation ILRIG (International Labour Research and Information Group) förklarar varför han röstade på EFF.

-Förutom i första valet 1994, då jag röstade på ANC, har jag röstat blankt. Jag gick ändå till vallokalen eftersom vi kämpat så för att få den rätten. Men sedan -94 har ANC blivit ett parti för de rika och alla andra partier driver en nyliberal agenda. 2014 röstade jag på EFF då de har ett partiprogram av resursomfördelning och de har gjort gemensam sak med kampen som sociala rörelser har drivit de senaste 10 åren. EFF kommer skifta den offentliga debatten bort från ‘vem som är det bättre nyliberala partiet‘ till ‘vem försöker bäst åstadkomma rättvisa‘. Det kommer hjälpa bygga en ny rörelse i Sydafrika trots kalibern av EFF:s ledarskap. Jag tror inte de kommer åstadkomma mycket i parlamentet men de har varit lysande på att avslöja parlamentets begränsningar. Allt det här inspirerar aktivister, skiftar debatten och öppnar upp rum för en rörelse att byggas som står till vänster om parlamentariska partier.

Det är ännu tidiga timmar för rörelsen EFF och än så länge går det att ifrågasätta partiets verkliga relation med arbetarklassen. Den militärromantiska positioneringen av röda uniformer, själva partinamnet, partititlar som ”befäl” etc. menar Lehulere är en organisationskultur som härstammar från ANC:s exilsoldathistoria som ”djupt underminerat demokratiska traditioner”.

Om EFF ska lyckas hålla i och styra över vänstervinden kommer, enligt Lehulere, bero på 1) huruvida de kan leva upp till det ”arbetarparti” de hävdar att de är, om de kan mobilisera och bära arbetarklassens intressen, 2) huruvida EFF långsiktigt kan samarbeta och alliera sig med andra arbetarklassrörelser, 3) eftersom EFF inte uppstod från en organiserad massmobiliserande rörelse utan snarare som en intrapolitisk kamp kommer de behöva etablera sina politiska, ideologiska och historiska rötter, 4) hur väl de gör upp med sin interna odemokratiska struktur och kultur och slutligen 5) hur de bibehåller och växer gräsrötterna när risken är att all energi kommer gå åt till parlamentariska processer innan en verklig grund är lagd.

EFF:s alla verkliga och potentiella brister till trots utgör de en ny vänstervind för Sydafrikas miljoner och ytterligare miljoner människor som lever i fattigdom. EFF representerar förnyat hopp i ett land där 8 av 10 unga svarta aldrig kommer uppleva en trygg anställning. De representerar hopp för att all den rikedom som gör landet till kontinentens rikaste en dag ska omfördelas och även komma majoriteten till del. Vad EFF betyder för vänsterns överlevnad i landet återstår att se.

Agnes Nygren

Informatör i Johannesburg

Recommended Posts