Det finns så mycket mer att berätta…

Nu kommer sista numret av Södra Afrika ut. Såhär skriver redaktören Kerstin Bjurman: ”Biståndsminister Gunilla Carlson vill att Afrikagrupperna, Latinamerikagrupperna och andra solidaritetsorganisationer ska ägna sig åt sin ”kärnverksamhet”. Vad hon nu menar med det. Pengar ska gå till fattigdomsbekämpning, det är högsta prioritet, inte en enda svensk krona får slösas bort på annat!
Därför skär Carlsson ner Sidas informationsbidrag till hälften.
Men hon ökar inte anslagen till arbetet med fattigdomsbekämpning utanför Sverige. Tvärtom de minskar. Pengar går istället till militära insatser, placering av riskkapital via Swedfund, flyktingmottagning, ambassader utomlands, exportkrediter till svenska storföretag, utsläppsminskningar utanför Sverige, EU-anpassning av länder i Östeuropa samt till att utbilda svenska poliser för internationella insatser. Konsekvensen av de minskade anslagen är att flera av  solidaritetsrörelsens tidskrifter måste läggas ner, inte bara magasinet Södra Afrika. Det rör sig inte om jättesummor, för magasinet gäller att hälften av kostnaderna, mindre än 400 000 kr/år, har kommit från Sida. Att ensam stå för lön och produktion mäktar inte Afrikagrupperna med. Därmed går en viktig del av vår ”kärnverksamhet” under för vi anser  att en oerhört viktig del av vårt arbete består av just information.
Afrikagrupperna ska visserligen även fortsättningsvis bekämpa fattigdomen i Afrika. Men vi har inte längre samma möjligheter att diskutera varför denna fattigdom råder på en mycket rik kontinent. Och det är helt fundamentalt för hur man ska angripa detta problem. För hur är det? Är afrikaner är lata? Dumma i huvudet? Eller finns det någon grundläggande struktur som kan ge en förklaring och därmed en inriktning för arbetet? Ett orättvist globalt system kanske? Historiska orsaker?
Äsch, sånt är nog inte så viktigt för Carlsson.
Utan en tidskrift blir det nu svårare att visa hur och varför det är så orättvist att alltför många människor i Afrika saknar sjukvård, rent vatten, mat, ordentliga bostäder, skolgång, mödravård, att utländska bolag och inhemska eliter roffar åt sig råvaror. Om Carlson och kompani blir kvar vid makten kommer biståndet att försvinna men talet om fattigdomsbekämpning kommer att fortsätta. Problemet är att regeringen tror, nej är övertygad om, att det bästa sättet att minska fattigdomen är ökad internationell handel. Med nya handelsavtal kommer Afrika att blomstra, demokratin att stärkas och alla leva lyckliga i alla sina dar.
Sägs det.
Därför försöker EU sedan flera år tvinga 79 länder, tidigare kolonier i Afrika, Stilla havet och Västindien, att öppna sina
marknader för europeiska varor och företag. Men det är ett spel med garanterat orättvisa regler eftersom de avtal som ska slutas inte skrivs under av jämbördiga parter. Därför driver Afrikagrupperna, bland annat i denna tidskrift, en kampanj mot dessa usla, diskriminerande EPAavtal. Och det gillar nog inte regeringen. För vi är övertygade om att dessa avtal kommer att leda till att inhemsk industri slås sönder och att småbönder, som inte kan konkurrera med subventionerade varor från EU, slås ut. Det är en mycket farlig utveckling som kommer att ytterligare öka fattigdomen. Alla dessa frågor och problem har magasinet berättat om och det finns mycket mer att ta upp. Men detta är sista numret och mitt uppdrag är slut. Det har varit roligt att under så många år ha fått lyfta viktiga frågor i Afrikabulletinen, Södra Afrikanyheter och magasinet Södra Afrika.
Så hej då.
Och du! Tänk noga när du röstar i höst!”
Kerstin Bjurman

Recommended Posts