”Det där apartheidspråket”

– Va, ska du lära dig det där apartheidspråket? Jag hajade till över reaktionen. En välberest svensk som tillbringat mycket tid i södra Afrika borde väl veta bättre. Idag talar fler svarta och färgade afrikaans som modersmål än vita och i delar av Sydafrika och Namibia gör du klokt i att inte säga sånt. Efter att ha snackat runt lite kan jag dock konstatera att delar av befolkningen fortfarande håller med.

Såg på TV med en god vän som råkar vara xhosa, boende i Kapstaden.
– Ish, afrikaans är ett fult språk sade han, apropå en afrikaaner, en vit, som sade nåt på TV:n.
Lite senare kommer en annan kille och talar länge på en underbar kapstadsdialekt.
– Näe sa jag, det är väl inte fult, hör på honom.
– Okej, sa min vän, men det är bara vackert när färgade pratar.

Min sk färgade bekants svarta hemhjälp talar flytande afrikaans med sin arbetsgivare.
– Hej, hur är det med dig, sa jag till henne på afrikaans
– Nä nä sa hon.  Kom inte och prata afrikaans med mig, du måste prata engelska.

För jag är ju vit. Hade jag haft en annan kulör hade det varit okej, men när en som ser ut som jag försöker mig på detta historiskt belastade språk blir reaktionerna inte alltid positiva. Om den jag pratar med inte själv har det som modersmål vill säga. Mycket att hålla reda på. Här i East London säger folk ibland nä hörru, det där låter inte bra, lär dig xhosa istället.

Afrikaans har rötterna i nederländska, men med skillnader i grammatik och uttal, och kan stoltsera med många lån från lokala språk, malajspråk, portugisiska och så vidare. Xhosa har lånat in en hel del afrikaans som tex idolophu från dorp, liten stad, isitalato från straat, gata osv. Britterna förtryckte den afrikaanstalande befolkningen, afrikaans fick till exempel inte talas i skolan. När nationalistpartiet vann makten över Sydafrika 1948 tog de revansch och språket fick ett uppsving. Upproret i Soweto 1976 handlade om att regeringen bestämt att delar av undervisningen skulle ske på afrikaans, något som utlöste kravallerna.

Reaktionerna mot ett språk påminner mig om möten med tadjiker som vägrar att prata ryska, ett språk som öppnar dörrar mellan Kina och Serbien, eftersom detta påtvingats dem under Sovjet. Kanske svårt för mig att förstå motviljan eftersom jag aldrig utsatts för något liknande, så min första fyrkantiga reaktion var att det där är väl lite opraktiskt tänkt. Regimen har ju förtryckt dem, och utnyttjat språket som ett verktyg.

För mig som inte upplevt apartheid är afrikaans ett spännande språk som låter helt olika beroende på vem som talar det. Många sydafrikaner som lidit svårt under apartheid talar inget annat språk och de gillar afrikaans och dess rika möjligheter att uttrycka sig målande med saftiga liknelser inom alla möjliga områden av livet. Varför skulle då jag komma och kalla det för apartheidspråk.

Recommended Posts