Den svarta kvinnan drar det kortaste strået

(English translation below)

01“Det är viktigt att öka kunskap om och stoppa mäns våld mot kvinnor för att kvinnors liv är betydelsefulla. Vi förväntas leva upp till standarder och förväntningar, som att alltid vara där för och vårda andra samtidigt som vi själva måste hålla oss starka när vi har det svårt. Lägg sedan till att bli utsatta för våld, och det blir nästan omöjligt för oss att leva upp till den enorma potential vi faktiskt har, även om många gör det och mer därtill. Svarta kvinnor måste stå ut med ytterligare svårigheter, som att få ett bra och välbetalt jobb. Men trots det är de flesta av oss familjeförsörjare – vi får det att gå ihop till vilket pris som helst. Kvinnors värde har erkänts och hyllats vid få tillfällen och nu är det dags för våra regeringar att göra större ansträngningar för att skydda oss och för att försäkra att våra rättigheter blir respekterade.”

Dineo Phadimenyane var 13 år gammal första gången hon drabbades av manligt våld. Hon satt då framför två vita Afrikanderpojkar i skolbussen när de plötsligt bestämde sig för att tända eld på hennes hår.

”Jag förstod inte vad som hände förrän de andra barnen började skrika saker åt mig och jag kände lukten av rök. Jag hörde hur de skrattade och sedan började någon slå mig på huvudet.”

I stundens hetta kände sig Dineo chockad och desorienterad, och det var inte förrän senare hon insåg att händelsen skulle göra att hon hädanefter kände sig skrämd varje gång hon stötte på vita män i grupp.

”När min mamma hörde vad som hänt blev hon väldigt arg. Hon jobbade då som ett hembiträde åt en vit familj och när hon rådfrågade sin arbetsgivare fick hon höra att ’det är inget att bry sig om, det är bara pojkar som busar’. Så hon ringde skolans rektor och krävde att han skulle vidta åtgärder. Rektorn beordrade pojkarna att skriva ett brev till mig för att be om ursäkt. Problemet var bara att brevet var skrivet på afrikaans, ett språk jag inte kunde förstå särskilt väl, och av de delar jag kunde förstå anade jag en starkt sarkastisk ton. Min mamma tyckte inte att brevet var tillräckligt och bestämde sig därför för att gå till polisen. Men polisen ansåg inte händelsen vara allvarlig nog så vi tilläts aldrig göra någon anmälan.”

Detta var långt ifrån Dineos sista upplevelse av rasistiskt våld från män. Hon minns flera tillfällen även under hennes universitetsstudier där män avsiktligt skrämt henne eller fått henne att känna sig otrygg.

”Den rasism jag upplevt har nästan alltid kommit från vita män. Tidigare har detta gjort att jag varit arg på vita personer i allmänhet. […] Svarta kvinnor är definitivt värst drabbade av rasism, även indirekt då de blir straffade för den diskriminering som svarta män känner på arbetsplatsen. De blir offer för den manliga osäkerheten; när män känner att deras manlighet har förringats kan de återvinna den där hemma genom att slå sin fru. Det är alltid kvinnan som får dra det kortaste strået, det har jag vetat i hela mitt liv.”

Dineo beskriver sig själv som en feminist i träning, hon menar att det är svårt för henne att acceptera alla feministiska ideologier då det i hennes omgivning alltid varit underförstått att feminism är ett ”vitt” begrepp.

”Svarta män tror att feminism bara är en ursäkt för kvinnor att ligga runt. Men för mig handlar feminism om att stötta kvinnor som blivit offer för mord och våldtäkt och att förhindra att det händer igen. […] Det bästa sättet att hantera diskriminering och våld mot kvinnor är att omge sig med likasinnade, och att dela erfarenheter med varandra.”

Idag är Dineo 23 år gammal och studerar ungdomsutveckling. I framtiden vill hon jobba med unga flickor för att hjälpa dem inse sin fulla potential så att de kan göra skillnad för andra kvinnor. Idag organiserar hon event som syftar till att stärka kvinnors egenkraft.

”Jag hjälper kvinnor att hylla sin egen sexualitet. De får lära sig mer om kvinnokroppen och att inte skämmas över den. Det får kvinnor att ta kontroll över sin kropp och sexualitet. […] Vi måste utbilda, agitera och organisera. Bara då kan kvinnor göra skillnad för sig själva.”

Anna Stevenson
Praktikant, Afrikagrupperna Johannesburg


Black women always get the short end of the stick

“It is important to raise awareness and to stop gender-based violence because womenfolks’s lives matter. We are expected to live up to the standards of being nurturers and strong during tough times. Adding beatings – and overcoming the challenges faced through such terrible realities – to that doesn’t add any more value to the great beings we are. [Black] women are faced with many other challenges such as a limited amount of GOOD and/or well paid jobs and most of us are bread winners at home. We make ends meet come hell or high waters. Our value has been noted and praised on certain occasions but the time is long overdue for our governments to make adequate and greater efforts to protect us and to ensure that our rights are respected.”

Dineo was 13 years when she first encountered gender based violence. She was sitting in the school bus, in front of two white Afrikaner boys, when they decided to set her hair on fire.

“I didn’t realise what was happening, until people started screaming things at me and I could smell the smoke. I could hear people laughing and then someone started hitting my head.”

In the heat of the moment, Dineo felt shocked and disoriented and it was only later that she realised that this event would lead to her feeling intimidated whenever she saw white men in a group.

”When my mother heard what happened she got very angry. She was working as a maid for a white family and when she went to her employer for advice she was told that ‘it is just boys having fun’. So she called the principal who ordered the boys to write me a letter of apology. Only problem was that it was written in Afrikaans, a language I obviously did not understand. My mom decided the letter was not enough and therefore went to the police. But they did not see the matter as important enough to file a complaint.”

This was far from Dineo’s last experience of racist violence from men. She remembers several occasions during her university studies when men deliberately scared her or made her feel unsafe.

“The racism I have experienced has almost always come from white men. Previously this made me feel anger towards white people in general. […] Black women are definitely the ones who are most affected by racism, also in indirect ways; women get punished for the discrimination black men feel at work. They become victims of the male insecurity; when men feel emasculated at work they try to regain their masculinity at home by beating up their wife. Women always get the short end of the stick, that is what I have experienced all my life.”

Dineo describes herself as a feminist in training as it is hard for her to accept all the feminist ideologies – in her community it has always been a given that feminism is a “white” concept.

”Black men think that feminism is just an excuse for women to sleep around. But for me it is about supporting the women who have fallen victim to murder and rape and to prevent that it happens again. […] The best way to handle discrimination is to surround yourself with likeminded, and to share experiences with each other.”

Today, Dineo is 23 years old and studies youth development. In the future she wants to work with young girls to make them realise their full potential for them to make a difference for other women. Currently she is organising women empowerment events.

“I help women celebrate their own sexuality. They get to learn about their bodies and to not be ashamed of it. This makes them take charge of their own bodies and sexuality. Only then can women make a difference for themselves.”

Anna Stevenson
Intern, Afrikagrupperna Johannesburg

Recommended Posts