Bara en i mängden

Dean - regional koordinatör för Afrikagrupperna

Dean – regional koordinatör för Afrikagrupperna

Frågan måste ställas. Varför väljer hon att publicera historien hon knappt berättat för någon, på en blogg tillgänglig för vem som helst att läsa?

-Joo, börjar Dean. Jag har ju bara berättat det för en handfull personer. Men samtidigt som det är en i allra högsta grad intim och privat händelse så är det också en händelse jag delar med majoriteten kvinnor. Att kunna prata om det är en del av att kunna hantera det. Att publicera det på webben är ändå mindre skrämmande än att se någon i ögonen. Dessutom kommer ju den här intervjun bli översatt till svenska. Min mamma kan inte läsa bloggen.

Vi ler åt ironin. Att främlingars vetande är lättare att hantera än vetandet hos de som står en allra närmast.

-Dessutom har vi i biståndsvärlden en tendens att prata om det samhälle vi önskar påverka på ett sätt som om vi själva inte vore en del av det. Som om vi gör jobbet för att det finns fattiga försvarslösa människor därute, målgrupper på andra sidan av ett osynlig staket. Vi beskriver en verklighet som om hemska saker bara händer andra, när det händer oss alla. Vi lever och andas samma verklighet.

-Jag minns inte när det var. Eller jag menar, jag minns fast jag minns inte. Jag vet inte hur gammal jag var. Det är lustigt, man skulle anta att något sånt här skulle fastna i minnet. Att man skulle veta exakt vilken veckodag det var. Vad jag minns är att när jag vaknade den morgonen så visste jag. Jag visste att något skulle hända mig. Den magkänslan skulle komma att vara grunden till skuldkänslor för år framåt.

-Jag skulle gå till mina vänner för att prata om kärleksbekymmer jag hade med min första stora kärlek. De bodde på andra sidan universitetet och jag var tvungen att korsa ett fält. Jag visste att det var osäkert att gå där. Det var nästan som om jag visste vad jag gjorde. Medan jag gick hörde jag fotsteg bakom mig. Sedan hade jag en kniv mot halsen. Jag kan inte exakt beskriva vad som hände, allt jag vet var att jag låg under en buske, mina glasögon var borta och jag hade hans penis i mig. Medan han våldtog mig började jag prata med honom. Han pratade tillbaka. Han hade just kommit ut ur fängelse och han hade svårt att hitta ett jobb, han hade svårt att hitta en flickvän. Jag fortsatte ställa frågor om honom och helt plötsligt slutade han. Han hjälpte mig rätta till mina kläder och att hitta mina glasögon. Han följde mig till huvudvägen och sa förlåt. Jag trodde jag skulle dö och pratandet hade egentligen ingenting med honom att göra. Kanske var det ett sätt för mig att hålla mig levande.

-Jag sa ingenting när jag kom fram till mina vänner. Vi pratade om annat. Senare gick vi på bio och det var inte förrän vi satt där som jag bröt ihop. De tog mig hem, jag duschade medan en av mina vänner var arg på mig för att jag inte visat någon reaktion tidigare. Flera har under årens lopp uttryckt medkänsla för förövaren. Men det är så vi gör, vi människor, det hjälper att försöka hitta förklaringar. Eller så kanske man tror att det blir enklare för den som utsatts, att fokusera på den andra. Jag gick till en kurator, vilket var helt värdelöst. Det slutade med att vi pratade om hennes problem.

-På den tiden testades man inte för hiv. Det var inte förrän jag började jobba för Afrikagrupperna som jag testade mig för första gången. När jag började jobba på 90-talet var det fortfarande inte vanligt. Och varför skulle jag vilja testa mig? Varför skulle jag medvetet påminna mig själv om vad som hände?

-Det tog slut med pojkvännen. På något sätt kände jag mig förådd. Jag har aldrig berättat för honom vad som hände. Vi har fortfarande kontakt och om jag skulle berätta så skulle jag inte beskriva det på samma sätt som jag gör till dig nu. Det var inte hans fel. Det är inte hans problem. Jag kan inte lämna över det på någon annan. Jag hanterade det genom att förminska saken ”ok, det hände mig. Jag är inte den första och jag kommer inte vara den sista.” Klimatet i Sydafrika på 80-talet förstärkte den logiken. Vi var nära inbördeskrig i anti-apartheidkampen och individen var underställd kollektivet.

-Skuld. Det verkar vara det som stannar hos våldtäktsoffer. Och det reflekteras i de val vi gör. Antingen blir du promiskuös, eller sluter dig eller tror att du inte förtjänar bättre. I många år var det svårt att ha sex. Det är det fortfarande ibland. Jag är en åskådare som tittar på utifrån, inte riktigt del av intimiteten. Jag har enorma problem med att kunna lita på den andra i förhållanden. Det är svårt för mig att gå vidare och generellt så litar jag inte på folk. Men det hjälper att bli äldre. Även om det inte blir lättare att prata om det så är jag mer öppen för att göra det.

 

Berättat för Agnes Nygren, informatör Afrikagrupperna

 

Recommended Posts