Namibias civilsamhälle sätter hårt mot hårt

Analysen av Namibias civilsamhälle brukar i allmänhet beskrivas som svagt. Landet har flera likheter och historiska band till Sydafrika på grund av apartheidregimens ockupation. Kanske är det också därför Namibias civilsamhälle jämförs med Sydafrikas civilsamhälle. En jämförelse som kan porträttera Namibia som passivt om jämförelsen lämnas utan vidare analys. Utan att gå in för mycket på den analysen bör nämnas Namibias glesbygdhet. I ett land tre gånger Tysklands storlek till ytan bor två miljoner människor. I kristider återvänder människor i regel till landsbygden och självhushållning. I Sydafrika har både band till landsbygden och kunskap om jordbruk i hög grad gått förlorad, på grund av sin specifika historia. Så i kristider tenderar sydafrikaner att ta till gatuprotester eftersom man inte har någonstans att ta vägen, gatan blir det enda utvägen.

En strejk på ett bryggeri i juni i Namibia vittnar dock om något helt annat än passivitet. Fackföreningar i Namibia skiljer sig vanligtvis inte mycket från svenska så till vida att löneförhandlingar ofta siktar på X antal procentökningar för alla anställda, oavsett lönenivå inom sektorn eller aktuella företaget. Vilket i praktiken innebär mycket olika lönehöjningar. I denna strejk, som myntats ”Coca Cola strejken” då den tog plats på det bryggeri som distribuerar Coca Colas produkter till hela landet, krävde de lägst avlönade ett lönehopp vida överstigande de vanliga 2-4 procenten. Ett angreppssätt som i ett samhälle med redan enroma inkomstskillnader endast späder på den ojämlikheten.

Bryggeriarbetarna argumenterade för en levnadslön, en lön de ansåg stämma bättre överrens med vad det faktiskt kostar att leva i Namibia. De tjänade då 1755 namibiska dollar (ca 1500 kronor) och krävde löneökningar på nära det dubbla. Fackföreningen Namibia Food and Allied Workers Union ville visserligen se löneökningar för de högre avlönade arbetarna med men procentuellt var det de lägst avlönade arbetarnas intressen som sattes högst på agendan. Bryggeriet vägrade tillmötesgå kraven men höjde till slut procentsatsen för alla inkomstkategorier till 12,5 procent, alltså långt över den vanliga inflationsjämkande nivån.

Det är naiv optimism att dra några som helst slutsatser om den senaste strejkvågen i södra Afrika. Men det inger hopp om att sakernas tillstånd inte är hugget i sten då civilsamhället visar prov på stor beslutsamhet om att försöka påverka de enorma inkomstklyftorna, som gruvstrekerna i Sydafrika och Coca Cola arbetarna visat prov på.

Recommended Posts