Ökat stöd till offentliga sektorn -för vem?

Township med elförsörjning till varje shack

I onsdags lanserades sydafrikas nationella budget för 2012.Finansminister Gordhan Pravin utlovade infrastruktursatsningar och minskat budgetunderskott om 3 procent. Att satsa på infrastruktur är ett gammalt knep för att skapa arbetstillfällen och många, särskilt privata företag och politiker, verkar nöjda med årets budget.

Kritiker menar att dagen då Sydafrika lämnade den socioekonomiska ekonomiska planen Reconstruction and Development Programme, (RDP) en blandning av socialistiska och nyliberala ekonomiska satsningar, 1996 och helhjärtat satsade på den nyliberala linjen med en öppen och oreglerad marknad under Growth, Employment and Redistribution strategy (GEAR) övergavs tanken infrastrukturförbättringar.

I GEARs kölvatten har sedemera infrastruktursatsningar gynnat framförallt industrier och företag. Fotbolls VM skulle kunna stå som exempel, i upprustninga av arenor, vägar och flygplatser skapades arbeten. Tillfälliga arbetstillfällen naturligtvis, då VM inte är ett återkommande inslag för något värdland. Många av arenorna används inte längre och diskussioner förs om att riva vissa då de kostar mindre att demolera än att uppehålla. Vägar brukar vara gynnsamt över tid att investera i. De vägar som skapades under VM gick framför allt mellan flygplatser, arenor och tjusiga hotell. Vägarna i townshipen är fortsatt fulla av gropar och saknar trottoarer. Människor i township, som åker kollektivt, får heller inte avnjuta säkra och robusta busshållsplatser (så länge du inte råkar vara hembiträde eller trädgårdsmästare i något av de finare områdena då du kan åka finbuss sista sträckan till jobbet)

Den ökade tillgången till el är något sydafrikanska regeringar ofta slår sig om bröstet för. Detta är också något som går att nyansera en smula. Istället för att erbjuda företag och industrier en av världens billigaste el, skulle staten istället kunnat satsa på att göra el billigare för befolkningen. För även om majoriteten av townshipen idag har ellinor dragna till huset är priserna allt för höga för privatpersoner (jag uppskattar att min elräkning i Sydafrika är minst den dubbla jämfört med hemma på gatan i Göteborg). Privatpersoner betalar priset för att landet ska kunna locka till sig utländska investerare. Tillgång till el, i det här fallet, blir en inventeringsstudie i antal dragna ellinor snarare än antal tända lampor i landets shacks. En snedvridning som syns inte minst bland annonser för anonyma telefonlinjer där du kan anmäla din eltjuv till granne.

Ödjmuk inför vetskapen om att mina nationalekonomiska färdigheter är bristfälliga men kanske också just därför efterlyser jag gärna en analys om hur dessa ökade offentliga utgifter inom infrastrukturområdet gynnar landets fattiga. Vilka slags arbeten kommer skapas, vem kommer gynnas av den förbättrade infrastrukturen och kommer budgetplanen minska landets vida inkomstklyftor?

Recommended Posts