Medlemmar replikerar biståndsministerns debattartikel

I en artikel i Fria Tidningen  skriver Hillevi Engström, Sveriges biståndsminister, att det kommer bli sämre och mindre bistånd om det röd-gröna blocket vinner valet. Anledningen? Jo, på grund av deras tillväxtkritik. ”Om tillväxten stannar av under en längre period urholkas svenskt bistånd allvarligt eftersom biståndet är kopplat till enprocentsmålet.”

Men utvecklingssamarbete (ordet bistånd som Hillevi använder är förlegat och vittnar om en givarstyrd syn på utveckling) är mer än att bara skapa tillväxt. Majoriteten av världens fattiga bor idag i medelinkomstländer. Många av de som lever i störst fattigdom bor i Afrika, som just nu också har världens högsta tillväxt. Men i Afrika liksom i Sverige ökar klyftorna och tillväxten fördelas ojämlikt.

Hillevi argumenterar vidare att ”Sverige har under alliansregeringen varit en generös biståndsgivare. Både genom att leva upp till enprocentsmålet och genom att föra en ekonomisk politik som fyllt denna procent med allt mer resurser.” Vi håller inte med.

Under alliansregeringen har utvecklingsbudgeten urvattnats. Pengar som borde gå till världens fattiga går istället till flyktingmottagning i Sverige, svenska ambassader och soldater i Afghanistan. Vidare har alliansregeringen lobbat för till exempel frihandelsavtal som fråntar utvecklingsländer möjligheter att skydda sårbara industrier och investeringar i storskaligt jordbruk som slår undan fötterna för småskaliga bönders överlevnad och går emot all ny forskning om klimatsmarthet och fattigdomsreduktion.

Utvecklingsbistånd bör verka för människors möjlighet att organisera sig och för ett rättvis fördelning av jordens resurser. Att se ökad tillväxt som ett mål i sig är att missförstå dagens mänskliga och naturenliga behov. Det sägs ju till exempel att vi i augusti varje år har förbrukat resurserna för hela året. Och inte är det människor som lever i fattigdom som gör av med jordens resurser i denna fasliga fart. Nej. Det är kapitalistiska stater. Stater som i många decennier har maximerat nyttan för en ökad tillväxt.

Tillväxtkritik borde därför ses som en del av lösningen. För, fattigdomsproblematiken ligger inte i hur mycket eller lite pengar Sverige eller något annat land lägger på bistånd. Det ligger snarare i den struktur som bistånd verkar i. I ett kapitalistiskt system, som helt bygger på maktdimensioner mellan fattig och rik, arbetare och chef, svart och vit, är det omöjligt att utrota fattigdom och förtryck. Och en analys av detta system saknas helt i regeringens gemensamma biståndsplattform.

Hillevi Engström menar å sin sida att ”Vår biståndspolitiska plattform lägger en stabil och långsiktig grund för svenskt bistånd.” Den fokuserar på att hjälpa människor ur fattigdom och på ekonomisk tillväxt. Något som civilsamhällsorganisationer kritiserar i en debattartikel, de menar att biståndsplattformen saknar både omvärldsanalys och visioner. Den har en individualistisk syn på hur den enskilda människan ska ta sig ur fattigdom, snarare än att analysera anledningarna bakom.

Slutligen, Hillevi Engström, tillväxtkritik är inte farligt. Det är nödvändig. Istället för att fokusera på siffror och utfall, låt oss öka samarbetet med gräsrotsrörelser i andra delar av världen, som vet vad som behövs just där för att minska fattigdom och förtryck. Och låt oss slå hål på myten om att ekonomisk tillväxt är lösningen. Vad som behövs är förändring i den nuvarande strukturen.

Läs också gärna Hans Lindes (V) replik på samma artikel.

Katarina Johansson (till vänster) och Ylva Zetterlund (längst till höger) är medlemmar i Göteborgs Afrikagrupp

Katarina Johansson (till vänster) och Ylva Zetterlund (längst till höger) är medlemmar i Göteborgs Afrikagrupp

Recommended Posts