Berättelse om en våldtäkt

”Har du tänkt på att det kanske är något du gör som drar till dig dessa män?” Det var min psykolog som ställde frågan efter att jag hade berättat att jag blivit våldtagen. Jag reagerade inte på att det var fel av henne att säga så då. Jag började istället tänka på min egna roll i våldtäkten. Att jag inte borde ha åkt hem till honom, att jag inte borde ha varit så himla törstande efter uppmärksamhet och att jag borde ha sagt nej. Efter samtalet med min psykolog slutade jag att kalla händelsen för våldtäkt under några år. Jag förminskade min upplevelse, ´för det var ju trots allt inte så illa och det hade kunnat vara mycket värre´.

Händelsen, alltså våldtäkten, är i sig väldigt suddig. Jag och en arbetskamrat åkte hem till hennes pojkvän. Efter en drink minns jag nästan ingenting. Ibland tänker jag att det är klart som tusan att jag blev drogad. Andra dagar är jag mer osäker. Vad jag minns är att jag inte sa nej när han började ta på mig och hur min kropp bara hängde med, jag var till och med aktiv under vissa delar. Jag minns också hur min arbetskamrat satt vid datorn utan att göra något och jag minns hur förnedrande allt kändes. Dagen efter vaknade jag med min turkosa T-shirt kladdigt uppdragen över brösten. Klockan var nästan fem på eftermiddagen och jag hade panik. Jag sprang därifrån, jagad av ångest. Sen sov jag i ett dygn. Jag anmälde det aldrig.

Även om jag idag förstår att det var fel av psykologen att lägga skulden på mig, så skäms jag över det som hände. Framförallt skäms jag när jag använder ordet våldtäkt. Jag försöker att prata om den, våldtäkten, och jag försöker att inte känna skam. I teorin vet jag att jag inte har något att skämmas för och i teorin vill jag berätta för hela världen. Men det gör jag inte.

Jag vet att jag inte är ensam om skamkänslan. Överallt i världen får vi flickor och kvinnor ta på oss ansvaret för våld som är riktat mot oss. I Sverige, som ska vara en förebild i världen när det kommer till jämställdhet, mördas fortfarande kvinnor av sina partners just bara för att de är kvinnor. Ändå tas det inte på allvar. Personer med makt, som till exempel min psykolog, kan göda detta genom att lära flickor och kvinnor att akta sig för våld. Det gör mig skitarg! Jag vill inte behöva akta mig för våld. Jag vill inte behöva känna skam. Och jag tycker att det jävlar i mig är dags för samhället att ta lite ansvar.

 

Skribenten vill vara anonym

 

 

The text above translated into English:

”Have you considered that maybe it is something you do that attracts you to these men?” It was my psychologist who asked the question after I had told her that I was raped. I did not react that it was wrong of her to say so then. Instead I started thinking about my own role in the rape. That I should not have gone to his place, that I should not have been so hungry for attention and that I should have said no. After the conversation with my psychologist, I stopped calling the incident rape for a few years. I reduced my experience, ‘because after all it was not that bad and it could have been much worse’.

The incident, the rape, is in itself very blurred. I and a colleague went to her boyfriend’s house. After one drink, I can hardly remember anything. Sometimes I think it’s crystal clear that I was drugged. Other days I am more uncertain. What I remember is that I did not say no when he began to touch me and how my body just tagged along, I was even active during certain parts. I also remember how my colleague sat at the computer without doing anything and I remember how degrading it all felt. The following day I woke up with my turquoise t-shirt, sticky and messy in my armpits, revealing my breasts. It was almost five in the afternoon and I was panicking. I ran away, chased by anxiety. Then I slept for 24 hours. I never reported it.

Although I now understand that it was wrong of the psychologist to put the blame on me, I am ashamed of what happened. Above all, I am ashamed when I use the word rape. I try to talk about it, the rape, and I try not to feel shame. In theory, I know I have nothing to be ashamed of, and in theory, I want to tell the whole world. But I don’t.

I know I’m not alone feeling ashamed. Everywhere in the world we, girls and women, take responsibility for the violence that is directed against us. In Sweden, which is supposed to be a role model in the world when it comes to gender equality, women are still being murdered by their partners just simply because they are women. Yet it is not taken seriously. People with power, such as my psychologist, can feed this by teaching girls and women to beware of violence. It makes me furious! I do not want to have to watch out for violence. I do not need to feel shame. And I think that it is about f***ing time for society to take some responsibility.

 

The writer wants to remain anonymous

 

 

Recommended Posts