Trettioåtta grader

Nu är det varmt. Idag 38 grader i skuggan och man kan tydligt känna hur hjärnan sakta men säkert smälter ihop till en liten klump seg kola.

Saker händer med en människa när lufttemperaturen tangerar kroppstemperaturen. Inte bara hjärnan går ner på sparlåga. Armarna hänger plötsligt blytunga. Benen vill inte. Till och med ansiktsmusklerna lägger av och får åtminstone mig att likna en nyvaken och blanksvettig bulldog. Det blir helt nödvändigt att hela tiden dricka rejäla mängder vatten för att klara sig och emellanåt även kyla ner huvudet med en dusch. Svalkan varar i ungefär tre minuter efter duschen, men ändå.

Ute på gatorna har det nu varit nästan tomt på bilar en tid. Jul- och nyårshelgerna är naven kring vilka årets stora semesterperiod hasar runt, en period då Namibia i princip är stängt. Ungefär som under industrisemestern i Sverige på 70-talet. Myndigheter, företag, organisationer, restauranger, allt. Under den här tiden lämnar många Windhoek och åker till kusten. Swakopmund, Walvis Bay, Skelettkusten. Cape Town. Eller upp till släkten i Ovamboland i norr. Kvar i Windhoek vill man i alla fall inte vara, det är för varmt.

Det händer att jag springer en runda vid halv sju på morgonen och redan då är det runt 22-23. Och även om det tar emot att ha med ordet alert i den här bloggposten så är det åtminstone en runda under vilken jag rör mig med de flesta sinnen på helspänn. Här i stan, som på många ställen på kontinenten, vaktas hus och tomter av hundar. Och inga små pudlar med ljusblå rosett heller, utan stora bestar. Hundar som inte fick följa med till Swakop eller Cape Town och förmodligen av detta skäl är på extra dåligt humör. Klappret av mina skor mot asfalten när jag kommer flåsande nerför gatan förebådar en av alla dessa hundars absoluta höjdpunkter på dygnet.

Det finns olika grindar här. En del solida som inte går att se igenom, andra bestående av någon form av galler. Oavsett vilket är det inte en enda av Windhoeks hundar som kan avstå från att skällande och morrande slänga sig med hela sin kroppsvikt mot just sin grind, där det är möjligt pressa ut sina dreglande käftar mellan spjälorna och göra det helt klart för mig att om någon av alla dessa husägare någon gång gjort ett dåligt jobb av att stänga sin grind ordentligt kommer man att kunna samla ihop resterna av mig i en doggybag.

I morse stavade jag mig igenom en intervju med namibiska meteorologer, om värmeböljan och allas vår längtan efter de förlösande regnen. Meteorologerna hade inte mycket hopp att komma med. Min lilla hjärna har redan tappat bort det mesta av innehållet, men en formulering fastnade. ”We must pray for rain.” Det blir till att stå ut ett tag till, med andra ord.

Jag ber att få återkomma med något seriösare blogginlägg lite senare. Nu måste jag bara försöka få upp kroppen på benen och gå och ta en dusch.

Recent Posts