Land of the Brave

Namibias nationalsång ”Namibia, Land of the Brave” handlar inte oväntat om namibiernas befrielsekamp. Texten är inte lång, men den formligen frustar av stolthet och mod. Inte oväntat det heller, befrielsekamper kräver säkerligen mod. Men efter en dryg vecka i landet är det nog fler nyanlända än jag som skulle kunna tänka sig att lägga till ett par strofer om det mod som krävs i den namibiska trafiken. För namibierna kör som om de hade nio liv och den nyanlända trafikant som tror att 60 betyder 60 och inte 90, att stopptecken handlar om att man ska stanna och låta andra passera och att det möjligtvis är mindre lämpligt att stanna sin taxi mitt i en korsning för att plocka upp någon som kommer småspringande tvåhundra meter bort, den trafikanten kommer att behöva morska upp sig ordentligt.

Redan vid åttatiden, när jag efter ett par djupa andetag ger mig iväg till kontoret har temperaturen krupit närmare 20 grader, för att mitt på dagen plana ut kring 30. Det tycker Windhoekborna är lagom svalt. Om ett par månader blir det 40. Under de kallaste vintermånaderna får man likväl gå och lägga sig med mössa, vantar och dubbla underställ, säger de som vet. Så blir det i ett ökenklimat.

Windhoek verkar vara en hårt segregerad stad. Mot slutet av dagen töms i princip stadens centrala delar på svarta afrikaner. De kommer för att arbeta i tidiga morgonen och åker tillbaka till sina bostäder i stadens utkanter på kvällen. I Harare eller Johannesburg är det precis tvärtom, där går det knappt att hitta en vit människa i centrala staden på kvällen. Självständigheten 1990 gav svarta namibier den politiska makten, men knappast särskilt mycket av den ekonomiska. Den senaste officiella statistiken anger antalet arbetslösa namibier till 51 procent. Gissningen att den största delen av dessa arbetslösa utgörs av svarta människor kräver tyvärr inget mod alls.

Recommended Posts