Att minnas, eller inte minnas…det är frågan.

Ett av Windhoeks tydligare landmärken är Kristus-kyrkan. Bildgooglar man Windhoek så dyker den rätt snart upp på flera bilder. Den ligger fint på en gräsklädd kulle mitt i byn, klyver idag en av huvudgatorna mitt itu och är lätt att se på avstånd. Den är också ett av de vanligare besöksmålet för turister strosandes runt i centrala staden.

Men det som jag numera tänker på när jag ser kyrkan har ingenting med arkitektur eller kristenhet att göra. Kyrkan är nämligen byggd på platsen för ett av världens första koncentrationsläger. Från år 1905 och några år därefter internerades här tusentals människor av folkslagen Nama och Herero av de tyska kolonisatörerna, och tusentals – även om ingen med säkerhet kan säga exakt hur många – dog också i lägret, och under det järnvägsbygge som fångarna användes som arbetskraft till.

Styret i det som då var Tyska Sydvästafrika var brutalt. Koncentrationslägret i Windhoek var lite av ett transitläger och i en jämförelse med andra läger, de utanför Lüderitz och Swakopmund, något mindre helvetiskt. Men detta kan man skriva enbart eftersom andra läger var rena utrotningsläger, med avsikt att om inte utplåna så åtminstone kraftigt decimera en ursprungsbefolkning.

Man skulle kunna tänka sig att beslutet, att på platsen för detta organiserade massmord bygga en kyrka, hade något med tanken att på en ond plats bygga någonting ”gott” att göra. Men man har gjort det utan att med en stavelse varken hedra eller ens nämna offren, vilket känns ganska ovärdigt en institution som utger sig för att stå för värden som medmänsklighet och sanning.

Windhoek är fortfarande idag fullt av minnesmärken, monument, statyer och plaketter som uppmärksammar de tyskar som dog under kolonisationskrigen, och en hel vägg inne i kyrkan upptas av namnen på tyska stupade. Så att absolut ingenting på platsen berättar om de tusentals män, kvinnor och barn som dog där för att de tillhörde folkgrupperna Nama och Herero, känns ganska absurt. Tyvärr är underlåtenheten att uppmärksamma denna del av historien typisk för dagens Namibia.

Mycket finns naturligtvis att berätta om denna ganska undanträngda del av Namibias historia, och den här bloggen är inte rätt plats att göra det. För den intresserade kan jag däremot rekommendera ”The Kaiser’s Holocaust” av David Olusoga och Casper W Erichsen. Det är en mycket välskriven bok som omedelbart fångar läsaren och, åtminstone i mitt fall, håller denne kvar där till slutet.

Casper W Erichsen är för övrigt director på Afrikagruppernas senaste samarbetsorganisation Positive Vibes.

Recommended Posts