Svar till Segerfeldt

Den svenska biståndsviljan förstås bäst i ljuset av den historiska självuppfattningen som världsmedborgare vars solidaritet inte känner av nationsgränser. Syllogismens slutsats lyder: äger apartheid rum i Sydafrika pågår även en rasmässig åtskillnad i den svenska folksjälen. Allt sedan biståndspolitiken formaliserades i prop. 1962, mer känd som biståndsbibeln, har verksamheten varit en helig ko i Sverige, och den som ifrågasätter biståndet, vars grundvalar stavas välvilja, beskylls inte sällan för misantropi.

Mot den bakgrunden uppskattar jag Fredrik Segerfeldts mod att utmana etablissemangets dogmatiska övertygelser. För att utvecklas måste vi vara lyhörda inför oliktänkande, våga bryta argumenten och överge sanningar som vid granskning visar sig vara lögner. Därav giltigheten i Segerfeldts uppmaning: ”ser verkligen fram emot att biståndsindustrin svarar på mina inlägg med just den seriositet de efterlyser”.

Nåväl. Segerfeldt avfärdar mitt rättighetsperspektiv på fattigdomsbekämpning eftersom en rättighet inte är mer värd än skyldigheten den bygger på. Jag ser problematiken i att individen tillskrivs långtgående rättigheter via FN-konventioner trots att institutionen saknar formell förpliktelse och praktisk möjlighet att implementera dem. Paroller om rättvisa måste för trovärdighetens skull ha en adressat med reell auktoritet att skipa rättvisan, annars papperstiger. Så för att undvika missförstånd: det förblir statsmaktens uppgift att säkra medborgarnas trygghet i olika hänseenden, vilket även implicerar att respektive land står ytterst skyldigt inför eventuellt vanstyre.

Biståndshistorien fläckas tyvärr av exempel på budgetstöd som i utbyte mot vaga löften beviljats till katastrofala regeringar. Globkom avvisar förvisso tanken på statligt bilateralt utvecklingssamarbete med länder som ”saknar den politiska viljan att genomföra en politik inriktad på allmän fattigdomsbekämpning”, men praxisen ett annat språk. Tyvärr.

Segerfeldt påstår sig kunna presentera belägg för att biståndsindustrin – ett ord jag för övrigt ogillar lika skarpt som tokhögern – dels försämrar utvecklingens förutsättningar, dels bidrar till krig och död. Hårda ord.
Vissa forskare hävdar att korrelationen mellan biståndets storlek och utveckling i termer av tillväxt, sparande och fattigdomsbekämpning är nedslående. Det är en korrekt analys gällande vissa länder. I afrikanska stater där biståndet står för extremt höga andelar av budgetintäkterna är konsekvenserna destruktiva. Korruptionen växer, landet passiviseras, externa aktörer får ett orimligt stort inflytande över agendan, växelkursens relation till landets internationella konkurrenskraft luckras upp, bytesbalansunderskotten permanentas och påfrestningarna på mottagarländernas förvaltningar blir orimliga.

Men jag vill även bevara nyansen i diskursen genom att poängtera att allt bistånd inte är verkningslöst. Mängder av studier och utvärderingar av projekt- och sektorsbistånd påvisar positiva resultat. Just därför är jag övertygad om att stöd baserat på ömsesidigt lärande till civilsamhället via enskilda organisationer är mer kostnadseffektivt och ändamålsenligt än storskaliga bi- eller multilaterala projekt som förvaltas av överdimensionerade statsapparater.

Personligen har jag, som anställd på Afrikagrupperna, bevittnat hur flickor via stipendium från våra partnerorganisationer har givits möjligheten att studera. Hur hiv-smittade, som givits en ny chans genom medicin och balanserad kost, nu arbetar med informationskampanjer och påverkansarbete gentemot beslutsfattarna. Och hur mäter man egentligen den aggregerade effekten av biståndets kvalitativa roll? De makoekonomiska effekterna av arbetet med kunskapsöverföring och institutionell kompetensutveckling på gräsrotsnivå låter sig ju endast approximeras över tid, om ens då.

Vidare. Segerfeldts semantiska exposé om hållbar (sustainable) och uthållig (sustained) klargör ingenting eftersom termernas reella innebörd är kontextrelaterade. Han använder Afrikas okontrollerade fluktuationer med negativa återverkningar på möjligheterna att minska fattigdomen som stöd för prefixet uthållig. Och helt korrekt, makroekonomisk stabilitet är a och o, därmed inte sagt att uthållig tillväxt per se resulterar i fattigdomsreduktion. Ta Moçambique, med en BNP-tillväxt på åtta procent det senaste decenniet. Den ihållande tillväxten har i realiteten endast inneburit att den politiska eliten har tillskansat sig ofattbara summor medan antalet absolut fattiga har ökat. Vi talar alltså inte om relativ fattigdom här. För mig är det självklart, målet är att bekämpa fattigdom – inte rikedom, men det kräver mer än uthållig tillväxt.

Segerfeldt relaterar oavkortat mitt ordval ”hållbar” till miljömässiga aspekter. Inte helt otippat att min slentrianmässiga jargong, som han uttrycker det, i tider av maniskt koldioxidkalkylerande genererar dessa associationer. Ett hållbart förvaltande av jordens naturresurser är en fundamental premiss för mänsklighetens framtida tillvaro, men vad jag åsyftade hade snarare kontaktytor med partnerskap. Saknas ett reellt ägarskap från mottagarens sida så kommer utvecklingen knappast att vara hållbar, utan raseras i samma stund som ingenjörerna och organisationsutvecklarna sätter sig på planet hem till Sverige.

Att mäta biståndets makroekonomiska effekt är som sagt oerhört komplicerat, då variablerna är många, aktörerna otaliga, faktorerna såväl interna som externa och resultaten svårtolkade. Men för mig, anställd i en biståndsorganisation vars aktivitet arrangeras på gräsrotsnivå, är det enkelt att lyfta fram de positiva exemplen från vardagen. Långt ifrån teknokraternas avskärmade organisationer på lerfötter bevittnar jag hur enskilda människors livsvillkor stärks av biståndet. Att avfärda denna positiva utveckling i den lilla världen på grund av principiella resonemang om regeringens skyldighet att förse sin befolkning med välfärdsservice, är säkert enklare när man befinner sig på tryggt avstånd från fattigdomens realitet. Jag kan inte göra det längre, inte efter att ha bekantat mig med plåtskjulen i Chamanculo shanty town. Mött människor som saknar resurser att förskona barnen från livets helvetiska komponenter. Umgåtts med småttingar som upplever sin lekplats där jag bara ser potentiella källor till förtvivlan sträcka sig mot horisonten.

Det är insikten om att dessa tålmodiga människor tvingas möta sviterna av livets skitiga nitlott varje dag, som får mig att arbeta med bistånd och tala om ett rättighetsperspektiv på fattigdomsbekämpning. Med andra ord, en antites till det FN som Segerfeldt tillskriver som mitt raison d’etre.

Recent Posts