Radiointervju om WTO

För er som råkade lyssna till radioprogrammet studio ett igår eftermiddag vill jag förklara vad jag egentligen ville säga. Jag vet inte hur det uppfattades i etern, men det sista jag hörde på min knastriga telefonlinje var att programledaren summerade mitt inlägg med att ”och det var Johan Sävström från Afrikagrupperna som menar att ett WTO-avtal är ointressant för Moçambique”. Näe, vänta nu – det var inte alls vad jag menade. Fast då var programmet redan slut.
Nåväl, tur man har en blogg som räddningsplanka. Såklart är ett eventuellt WTO-avtal alls inte ointressant för Moçambique, det tycker varken Afrikagrupperna eller Unac. Men som situationen är idag för moçambikiska bönder så innebär ett frihandelsavtal relativt lite eftersom man inte har någon kapacitet att producera för export, och skulle den kapaciteten finnas hos bönderna så finns det ändå ingen logistik eller infrastruktur för att nå ut med varorna. Det saknas även intern infrastruktur, varor från det bördiga Niassa hittar svårligen ner till Maputo vilket innebär att varorna i huvudstaden måste komma från någon annanstans. Närheten till Sydafrika innebär att varor därifrån är vanliga på marknader och i affärer i Maputo. Så har det varit en längre tid. Men grejen är att de sydafrikanska varorna är billigare än de inhemska eftersom de produceras och fraktas billigare just på grund av all den infrastruktur som Moçambique saknar.
Med ett WTO-avtal så får alltså fler länder möjlighet att avsätta jordbruksvaror i Moçambique men då den moçambikiska bonden varken säljer eller köper på marknaden utan endast odlar till hushållet så får det inga större konsekvenser. I dagsläget vill säga för, och detta är poängen som jag aldrig fick fram i radion, när Moçambique på allvar bestämmer sig för att satsa på jordbrukssektorn (infrastruktur, kommersialisering, jordbrukslån, ny teknologi etc – i stort en genomtänkt strategisk plan för utveckling av jordbruket och som verkligen genomförs) då är det viktigt att skydda den produktionen i ett inledande skede. Då behövs det någon form av importtullar som hindrar utländska varor från att slå ut de inhemska, vilket är precis tvärtemot vad WTO står för. I ett sånt läge så riskerar frihandel rasera hela jordbrukssektorn eftersom konsumenten väljer en billigare utländsk vara. En marknadsfundamentalist skulle då hävda att det inte är mer än rätt eftersom för många moçambikiska bönder producerar för litet, att sektorn är improduktiv och måste rationaliseras. De får leta annan sysselsättning. När Sverige en gång i tiden var i ett liknade läge så pågick samtidigt en industrialiseringsprocess i städerna som kunde ta emot alla de bönder som inte längre kunde försörja sig på jordbruk. Fast i Moçambique finns inga alternativa sysselsättningar för 80 procent av befolkningen.
Sen är det ju så att alla stater vill både ha kakan och äta den, man vill skydda den egna produktionen samtidigt som man exporterar till utlandet. Även Moçambique vill få tillträde till europeiska marknader men det är först idé när en rejäl satsning på jordbrukssektorn ökat produktiviteten som innebär konkurrenskraftiga varor. Idag kan ingen produkt från Moçambique klara sig i konkurrensen på världsmarknaden. Mm, nått sånt var det jag ville ha sagt i gårdagens radiosändning.

Programledaren frågade mig först hur starka reaktionerna var i Moçambique, eftersom det tydligen varit uppståndelse i Ghana efter sammanbrottet i förhandlingarna. Eftersom jag svarade att det knappt varit några reaktioner alls så tog programledaren för givet att folk inte bryr sig. Men den moçambikiska bonden har ingen aning om vad WTO är, och det är också en viktig aspekt, att stora beslut tas utan att de människor som berörs konsulteras.

En annan intressant sak som min kollega Ekonomen påpekade är att utvecklingsländerna, på lång sikt, rimligen borde gynnas av de ökade spannmålspriserna på världsmarknaden eftersom det är i stort vad de producerar. Fast på kort sikt, så drabbas ju stadsbefolkningen som lever på låga informella löner och som inte själva odlar sin mat. Hur fanken ska man tänka, vad är bäst ur utvecklingsekonomiskt synpunkt? Är det bättre med höga spannmålspriser som gynnar odlaren i tredje världen eller är det bättre med billiga matpriser som gynnar den fattiga konsumenten i syd? Hjälp mig gärna här – för såvitt jag förstår kan man inte få båda delarna.

Recent Posts