Pajkastning suger

Bistånd lämnar inte någon oberörd.

De utvecklingsteoretiska skolorna har sedan efterkrigstiden byggt barrikader och bekämpat varandra, men på senare tid har frontlinjerna mellan utvecklingsstrategierna lyckligtvis luckrats upp något. Diskursen om bistånd kan dock fortfarande grovt delas in i två läger: kritiker och vurmare.

Kritikerna stipulerar bland annat att drivkrafterna bakom bistånd handlar om geopolitiska intressen, insatser i egennyttans namn ordnierade från utrikesdepartementens innersta snickarverkstäder; inte om genuin solidaritet med människor i nöd.

Diskursen böljer i vågor över fenomen som biståndsberoende, ”mikro-makro-paradoxen” (biståndsinsatser ger resultat på mikronivå, men ej på makronivå), korruption, slapphänta utvärderingssystem och snedvridning av de ekonomiska incitamenten.
I kritiska ordalag beskyller skeptikerna det så kallade ”biståndsindustriella komplexet” för att upprätthålla en politik som i bästa fall inte ger någon effekt alls, och som i värsta fall är skadlig för världens fattiga.

Tvivlarna är inte bara anhängare av 80-talets Washington consensus och nyliberaler hemmahörande på den högerorienterade tankesmejdan Timbro, utan återfinns även bland luttrade biståndsarbetare, akademiker och tjänstemän.

Exempelvis Sidas förre chefsekonom, Bo Karlström, sällar sig med sin bok ”Det omöjliga biståndet” till skaran av biståndskritiker med stor erfarenhet av utvecklingsfrågor. (Till skillnad från vissa nyliberala agitatorer som aldrig ens vistats i ett utvecklingsland).

I den nyligen publicerade boken Dead Aid beskriver ekonomen och författaren Dambisa Moyo – född och uppvuxen i Zambia – biståndet till Afrika som utvecklingsfientligt och tillväxthämmande. ”Förutom att det uppmuntrar till korruption och konflikter, så motverkar biståndet entreprenörskap, ökar byråkratin och kväver utvecklingen av det näringsliv som är av avgörande betydelse för Afrikas utveckling”, säger hon tidskriften African Business.

I motsats till de mest rabiata antagonisterna består det andra ytterlighetslägret av människor som hyser en olovligt naiv inställning till biståndets helande kraft.
Fattigdom, utsatthet och underutveckling är alla sjukdomar som behandlas som vore de delar av ett enkelt pussel där biståndet är den sista, förlösande biten. Detta ger inte bara biståndsinsatserna en större betydelse än de förtjänar, utan sprider även en orealistiskt förenklad bild av problemens art.

Kanske handlar naiviteten om en vilja så stark att utrota fattigdomen, att många agerar som om utvecklingen är en konstruktion, en fråga om planering och projektering, snarare komplexa och ofta ogenomskinliga uppsättningar av interaktioner, kulturella förutsättningar och politiska system.

För mig är det i diskussionen om biståndet viktigt att alltid hålla en nykter ansats till möjligheterna och begränsningarna, samt att ständigt minnas att biståndets yttersta mål stavas fattigdomsminskning – vilket innefattar många fler dimensioner än enbart tillväxt.

En livlig debatt där argumenten bryts, statistik jämförs och erfarenheter delas är alltid att välkomna. Pajkastning är däremot ingen konstruktiv utveckling av det offentliga samtalet. Just därför bör såväl ”biståndsivrare” som ”marknadsfundamentalister” undvika ideologiska skygglappar, och istället, utifrån de fattigas rätt till hållbar utveckling, grundligt analysera vad som faktiskt främjar de miljarder människor som strävar efter en drägligare tillvaro.

Recommended Posts