Lova runt, hålla tunt?

Vilka mekanismer krävs för att bekämpa urban fattigdom?

10 000-kronorsfrågan diskuterades i veckan på ett seminarium arrangerat av det statsbärande partiet FRELIMO, i syfte att ge personer i ledande maktposition samt partimedlemmar kunskap och resurser att bekämpa fattigdomen som omfattar cirka 50 procent av Maputoborna.

Om den svenska urbaniseringen historiskt sett associeras med industrialisering och efterföljande socioekonomisk omvandling, så är situationen diametralt annorlunda i Moçambique. Här är den postkoloniala urbaniseringen – portugiserna upprätthöll stränga regler som styrde moçambikiernas tillgång till städerna – snarare en process driven av medellöshet. Städernas infrastruktur, kapital och kulturella utbud lockar med ett vagt löfte om ett bättre liv. Dessvärre infrias löftet bara för ett fåtal.

Tillgänglighet till faciliteter såsom funktionella bostäder, vatten, el och renhållning – grundläggande faktorer för en socialt integrerat samhälle – är fortfarande en utopi för många i Maputo. Huvudstaden växer konstant, cirka 30 procent av befolkning bor här, men tilltar gör även inkomstklyftorna. Och att den urbana fattigdomen är en potentiell källa till konflikt blev politikerna återigen varse under upploppen i början av september.

Mot den bakgrunden är det tveklöst angeläget för FRELIMO att sjösätta alla tänkbara aktiviteter som kan understödja regeringens möjlighet att genomföra det långsiktiga utvecklingsprojektet PROMAPUTO.

Tidningen O País skriver att regeringen har vaknat, http://www.opais.co.mz/index.php/economia/38-economia/11084-estado-vai-disponibilizar-142-milhoes-de-mt-para-orcamento-pobreza-urbana.html, eftersom den har utarbetat en strategi för att fördela 142 miljoner meticais av statsbudgeten under 2011 i syfte att tackla problemet.

Frågar man däremot invånarna i de semi-informella bostadsområderna Laulane, Khongolote, Mafalala och Xipamanine så tvivlar många på makthavarnas avsikt att omsätta den politiskt korrekta diskursen i handling.

Livsvillkoren i slummen är på många vis en tragisk berättelse om exkludering och representerar ett mikrokosmos av ett orättvist samhälle. Att dess invånare misstror politikerna är därmed följdriktigt och knappast överraskande.

Recommended Posts