Liv och död

Hemma i Sverige har vi råd att hävda att i ett rättvist samhälle ska inte orättvisa förhållanden som härstammar från skillnad i förutsättningar i arv och miljö skapa oförtjänta olikheter. Vi talar om redistributiv omfördelningspolitik inom ramen för sociala värfärdsprogram i offentlig regi, vi hör den politiska höger- och vänsterfalangen bråka över några procentenheter i skattesatserna, ser förväntningarna på vad som bör ingå i välfärdsutbudet succesivt växa…

Men hur fördelar man knappa resurser när valet av mottagare inte handlar om ofördelaktiga förhållanden utan om liv och död?

I Moçambique lever cirka 1,6 miljoner med hiv, av dessa är 600 000 människor i behov av behandling men endast 260 000 får tillgång till bromsmediciner.

Inför nästa år ser prognosen än mer illavarslande ut för i skrivande stund har regeringen endast lyckats säkra 60 procent av det totala utbudet av mediciner beräknade för 2012. Hur den redan haltande ekvationen ska gå ihop vill inte hälsominister Alexandre Manguele svara på.

Moçambique är landet i regionen södra Afrika som investerar minst pengar i sjukvårdssektorn. Tyvärr går inte utvecklingen åt rätt håll heller, 2005 investerades 14 procent av statsbudgeten i sjukvård, i år avsattes endast sju procent.

Jag upprepar frågan: Hur resonerar man i fördelningen av de knappa välfärdstjänsterna när valet har karaktären av ett nollsummespel med livet som insats?

Recent Posts