Lejonen utmanar tigrarna

Nyligen presenterade The Economist en artikel om Afrikas ekonomiska framsteg vars budskap skarpt kontrasterar mot allmänhetens generella uppfattning om kontinenten som stagnationens förlovade hemvist.

Siffrorna från Internationella Valutafonden (IMF) visar att Afrika knappast är ett ekonomiskt sorgebarn utan snarare ”lider” av växtvärk.
På listan över de tio länder som åtnjutit högst tillväxt det senaste decenniet så är inte mindre än sex länder hemmahörande i Afrika söder om Sahara. Angola toppar listan före Kina med ett årligt snitt på 11, 1 procent, tätt följt av Nigeria, Etiopien, Tchad, Moçambique och Rwanda som vadera kammade en tillväxt på 8 procent.

Enligt IMF:s prognos över de kommande fem åren etablerar sig Afrika som regionen med världens högsta tillväxt. Liknande trend med en tidshoritsont på två decennier spås av banken Standard Chartered.

Afrikas föränderliga öde har till stor del varit driven av Kinas stigande efterfrågan på råvaror och högre råvarupriser, men även andra tillväxtfrämjande faktorer har påverkat situationen. Urbanisering och stigande inkomster har underblåst den inhemska efterfrågan, stora inflöden av utländska direktinvesteringar, i synnerhet från Kina, samt utländskt bistånd och skuldlättnader har också gynnat statsbudgetarna.

Ekonomisk tillväxt är onekligen en förutsättning för fattigdomsminskning, men tillväxt i sig har inget egenvärde. Det reella värdet återfinns först när det ökade utrymmet för investeringar i välfärd, säkerhet och ekonomisk frihet realiseras utifrån en agenda där fattigdomsbekämpning är prioriterad. Saknas däremot den politiska viljan att förvalta tillväxten väl ur ett fördelnings-, rättighets- och hållbarhetsmässigt perspektiv så uppstår ingen magisk korrelation mellan minskad fattigdom och tillväxt.

Och efter den lilla passusen tillägnad reservationer lyfter jag på hatten för de afrikanska lejonen som på allvar utmanar de asiatiska tigrarna.

Recent Posts