Kärlekens ärr i mina händer

”Moçambique berättar: Kärlekens ärr”, en novellantologi som exponerar ljusglimtar av den litterära rikedom Moçambique förfogar över, tar mig med på en vindlande resa. Varje novell i denna antologi, utgiven av Bokförlaget Tranan 2010 och sammansatt av ytterst kompetente Stefan Helgesson, är en värld i sin egen rätt med budskap om identitet, drömmar och utmaningar. Dessa sexton noveller frambringade av allt från spirande nationalism, antikoloniala ambitioner till postrevolutionära tendenser, tar dig med på en prosaisk resa genom historiens tvära kast.

Den virtuosa lyriken i Moçambique, fram till 80-talet mer känt som poeternas land, är ett kulturellt uttryck särpräglat av historiska epoker. Här finns svar att hämta och frågor att upprepa med den unika möjligheten att tränga djupare in i den moçambikiska folksjälen, utforska den så kallade moçambikiskheten, a moçambicanidade, utifrån ett brett kulturellt arv.

Efter andra världskriget växte sig den litterära motståndsrörelsen med udden riktad mot det koloniala förtrycket allt starkare. Antirasistiska och anitkoloniala budskap lyftes fram i skrifter trots censuren och den portugisiska säkerhetspolisens brutala framfart.

Intellektuella tidsskrifter med namn som ”O brado africano” (Det afrikanska skriet), drivna av oppositionella, dissidenter, nyvakna nationalister och poeter etablerade sig som självklara referenser i det litterära landskapet.

Noemi de Sousas poetiska attacker i den urbana pressen och Luis Bernardo Howanas novellsamling ”Nos matamos o cao-tinhoso”, utgiven samma år som Frelimo inledde sin väpnade kamp mot Portugal, markerade utvecklingen för prosafiktionen under befrielsekrigets epok. Howanas unika förmåga att nyanserat beskriva kolonialismens olika orättvisor, själva drivkraften för den antikoloniala rörelsens, resulterade i publiceringen av ”The hands of the black” i The New York Times 1967. Även Jose Craverinha, 1900-talets mest betydande poet, arbetade genom dagspressen istället för bokförlag och gjorde succe med krönikan Hamina.

I förordet påminner Stefan Helgesson oss om att landets litteratur paradoxalt nog utvecklades mestadels i pressen under tidpunkten före självständighetsförklaringen, då läskunnigheten var lägre än tio procent.

Under befrielsekriget stärktes repressionen samt politiseringen av litteraturen och en kortlivad period av kollektivistisk kampdiktning uppstod. Tyvärr erbjöd inte självständigheten den kreativa fristad som många så innerligt efterlängtade, utan istället inleddes ett planekonomiskt experiment i ruinerna av den infrastruktur som återstod. I början av 1980-talet var inbördeskriget mellan Frelimo och kontrarevolutionärena Renamo i full gång, vilket ytterligare bidrog till att försämra utsikterna för landets författare. När fredsavtalet signerades i Rom 1992 befann sig över fyra miljoner människor på flykt i ett land utan infrastruktur eller produktionsapparat.

Trots den postrevolutionara krisen samlades den nya generationen författare kring författarförbundets tidsskrift Charrua, utgiven under några år på 80-talet, vars avantgardistiska linje revolutionerade mot propagandans språkliga armod genom att skriva erotiskt och gränsöverskridande.

Här fanns också ambitionen hos författare som Ba Ka Khosa att afrikanisera berättandet, men att göra det skoningslöst. Hos Ba Ka Khosa hittar man ingen idealisering av det traditionella samhället, däremot våld och maktkamp, skriver Helgesson i sitt förträffliga förord.

Läsupplevelsen av denna antologi där det nationella perspektivet utgör ram och utgångspunkt är intressant historielektion given av bland annat Luís Bernardo Honwana, Lília Momplé, Mia Couto, Ungulani Ba Ka Khosa, João Paulo Borges Coelho och José Craveirinha. I det breda sprektrat från prosadiktens strama karaktär till novellens visionära tillspetsning formuleras Moçambiques politiska realism via modernitet och myt.

Läs, du kommer kanske som jag att somna med stavelserna ekandes i dina öron.

Recent Posts