Julafton i Chamanculo

Min första julafton i Moçambique firade jag med min ”afrikanska familj”, som de insisterar att jag ska benämna dem. Inte mig emot, att ha en stor familj i den av plåt uppbyggda stadsdelen Chamanculo är få förunnat. Till skillnad från Rom så leder nämligen inte alla vägar till Chamanculo. ”Hit kommer bara vita människor i biståndsärenden, om ens då”, säger pappa Anselmo och fyrar av en smittande skrattsalva.

Kvällen är en uppvisning i gränsöverskridande givmildhet och okonstlat umgänge som avväpnar alla tänkbara barriärer och separerande kategoriseringar.

Jag har svårt att värdera vilken av mina julklappar som jag uppskattar mest, den materiella i form av en färgstark capulana – det traditionella klädesplagget för kvinnor – eller mitt nya nickname: Fifi. (Sofia låter som en tjock gammal kvinna, upplyser mamma Telma som förlorade synen i samband med sista graviditeten mig om).

När jag framåt småtimmarna sitter proppmätt på det jordstampade golvet med en av Chamanculos alla småttingar sovandes i famnen infinner sig den där speciella glädjen. Behagligt sömning betraktar jag mina vänner som skålar, dansar och tjattrar för att överrösta såväl musiken som varandra. Konsten att vara människa är nog aldrig så okomplicerad som just nu, tänker jag.

Gästvänligheten i form av mat, dryck, kramar och skratt som jag upplevde julaftonen 2010 kommer alltid att vara en källa till lycka i min minnesbank. Om du någonsin tvivlar på att människan är större än summan av sina minnen, erfarenheter och tidigare vanor så rekommenderar jag dig varmt att fira en julafton i Chamanculo.

Recent Posts