Jag är varken vurmare eller kritiker

På Timbros nya sajt om bistånd och global utveckling skriver Fredrik Segerfeldt, debattör och författare, angående mitt blogginlägg ”Pajkastning suger” följande: ”Biståndsindustrin har skapat en egen konceptuell och ideologisk bubbla där många har blivit hemmablinda. Människor där kan inte ens föreställa sig att deras språkbruk uppfattas som stötande eller deras föreställningsvärld som underlig”.

Hemmablind biståndsarbetare, alltså. Jag? Segerfeldt måste ha läst mitt inlägg som djävulen läser bibeln eftersom han fullkomligt ignorerar min skepticism till människor som överdriver biståndets roll i utvecklingen.
Minns ni? ”Fattigdom, utsatthet och underutveckling är alla sjukdomar som behandlas som vore de delar av ett enkelt pussel där biståndet är den sista, förlösande biten. Detta ger inte bara biståndsinsatserna en större betydelse än de förtjänar, utan sprider även en orealistiskt förenklad bild av problemens art”.

Komiskt nog så bekräftar Segerfeldts artikel endast min tes om pajkastningen i det offentliga samtalet gällande bistånd.

Att ge mig epitetet hemmablind är att skjuta från höften. Det var bland annat just risken för att bli indoktrinerad i en homogen skara av liberala ledarskribenter som fick mig att byta yrke, från liberal opinionsbildare på en ledarredaktion till informatör för Afrikagrupperna. Jag ledsnade på att omringas av människor, som med skrivbordet som yttersta horisont, tvärsäkert ordinerade teoretiska resonemang där analyserna och lösningarna var endimensionella. Världens komplexa problem, långt från designinredda kontor, reduceras till en fråga om mer eller mindre stat.

Här är en moralisk positionsförklaring på sin plats. Jag har aldrig påstått annat än att ekonomisk tillväxt är en fundamental förutsättning för fattigdomsminskning. Men, att ordet solidaritet har blivit ett ord med negativ konnotation för stora delar av den borgerliga sfärens proffstyckare, bevisar bara att ”en egen konceptuell och ideologisk bubbla” kan uppstå även på andra håll än inom ”biståndsindustrin”, för att tala med Segerfeldt. Jag har alldeles för ofta hört hur ordet solidaritet uttalas med avsmak, som vore det en synonym till naivitet och kommunism.

Och medan många borgerliga opinionsbildare, med Ayn Rand som husgud och ringa erfarenheter av arbete i ett underutvecklat land, ordninerar kliniska recept om mer frihandel som frälsning på alla tänkbara utmaningar, styr samma mekanism debattörerna på vänsterkanten. Regeringen Reinfeldt är i socialisternas slutna krets den kraft som hotar rasera Sveriges välfärd och den borgerliga politiken påstås förpassa människor till rännstenen.

Suck. I en värld där alla umgås med likasinnade och endast läser litteratur som bekräftar den egna världåskådningen finns inget utrymme för nyanser. Eller tvivel. Såväl höger- som vänsterdebattörer bistår alltför ofta statsvetarna med exempel på hur verkligheten med kirurgisk precision kan reduceras till en bisats i politiska utspel.

Därav mitt inlägg om ideologiska skygglappar och pajkastning.

Tillbaka till Segerstedt, som upprörs över att jag använder mig av begreppet ”hållbar utveckling”, ett uttryck som introducerades på den globala arenan 1987 i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid, även känd som Brundtlandrapporten.

”Såväl tillväxt som utveckling ges ibland prefix som är onödiga och förtar fokus från det allra viktigaste: att höja fattiga människors inkomstnivå. Prefixen är ofta där av ideologiska skäl. Att sätta hållbar framför utveckling riskerar försinka fattigdomsbekämpning, inte minst i extremt fattiga länder”, argumenterar han.

Med tanke på att Segerstedt sjäv använder sig av förledet ”uthållig” i samband med ekonomisk tillväxt, så lider helt enkelt argumentets stringens av pyspunka.

Apropå pajkastning och minerad mark. Om jag av Fredrik Segerfeldt uppfattas om en hemmablind biståndsarbetare, oförmögen att erkänna biståndets bränsningar, så anser Dag Ehrenpreis på Nordiska Afrikainstitutet att jag sällar mig till ”skaran av biståndskritiker med viss erfarenhet av utvecklingsfrågor”.

Lugn nu mina herrar! Det går liksom inte att rita om kartan bara för att terrängen ska överensstämma med det egna syftet. Jag är varken hemmablind biståndsarbetare eller biståndskritiker. Tro det eller ej, det finns faktiskt nyanser som tillåter positionering mellan den svartvita dikotomin.

Recent Posts