”Is that your nigga?”

Jag körde länge med endast den dubiösa vägbeskrivningen “följ chapas med skylten Benfica” som guide. Maputos otaliga förorter avlöste varandra utanför fönstret, avlägsna bairros utan given början eller definierat slut, åtminstone för ett otränat öga. Myllret av människor i en miljö som för dem är lika välbekant som den för mig är främmande förde tankarna till kulturella kontraster i rörelsemönster. Om Sverige rör sig förutsägbart så vibrerar Moçambique på ett oorganiserat vis. Kvinnor vaggar tryggt med småttingar på ryggen, karlar gestrikulerar med yviga gester i barerna som utgör det sociala navet bland de simpla bostäderna, höns flyr förskräckt, kids som ännu befriade från livets allvar leker vid vägkanten, bilister utan större förkärlek till trafikregler tutar ilsket på grönsaksvagnar, andra fordon och nonchalanta ungdomar.

Medan söndagens sista solstrålar trängde igenom molnen spred sig lyckokänslan i kroppen. En fysisk påminnelse om vilken ynnest det är att få uppleva kulturella företeelser som  stundvis sorterar sig mentala ljusår från de normer som format mig. Hur hamnade jag här, långt ifrån Maputos kvarter befolkade av turister, övre medelklass och biståndsarbetare? Med ett leenden höjde jag volymen på stereon, belåten över att Moçambique ger mig möjligheten att växa som människa, vidgar min föreställningshorisont och därmed gör världen mer tillgänglig.

Efter 40 minuters bilkörning ringer jag min vän Belisa för mer detaljerad vägbeskrivning.  Höger, höger, vänster, passera rondellen, eller förresten, fortsätt rakt fram efter marknaden… det började hoppfullt men slutade i ett fan, följ bara en chapa med destination Benfica.

Ok…20 minuter  senare parkerade jag äntligen utanför en bar i ett shantytown. Tunga beats läckte ut genom entren och trots att mörkret dolde fasadens värsta skavanker och svalde detaljer så var det ingen tvekan om att jag skulle få uppleva äkta underground hip hop. Närvara vid en open mic med 15 mc’s, redo att frälsa micken med rap som inte har någon koppling till den kommersiella och mediala verklighet där bling bling och ytliga texter drar skam över kulturen.

Sann hip hop handlar om alla fyra elementen (dj:ing, rap, break dance och graffiti), kreativa samplingar och samhällskritiska texter med fokus på sociala orättvisor. Hip hop-kulturen föddes på inofficiella gatufester i stadsdelen The Bronx i New York i början av 70-talet. Den som så småningom förde samman musiken, dansen och konsten till en gemensam homogen kultur var en DJ vid namn Afrika Bambaataa, även känd som the father of hip hop. Han bildade rörelsen Zulu Nation vars mål var att samla alla de människor med olika hudfärg och ursprung som befolkade New York och låta kreativa element som musik, dans och konst fungera som substitut för det våld och den kriminalitet som härjade i de utsatta områdena.

Väl inne i baren möttes jag av Belisa, aka Queen Sheba, som var en av kvällens två kvinnliga akter i en annars testosteronstinn lineup. Fem timmar senare, när vi euforiska  av grymma battles, locking, popping, boogaloo och fantastiska vibbar, började färden tillbaka till Maputo berättade Belisa vad hennes crew hade frågat när jag anlände till showen: “Is that your nigga?”

Bäst för dig att du svarade affirmativt, skrattade jag till min fantastiska vän, expat uppvuxen i Paris och Londons förorter och numera bosatt i Maputo sedan tre år tillbaka. “Of course you are”, svarade hon med ett brett leende.

Mörkret är kompakt. Vi kör sakta hem under behaglig tystnad.

Recent Posts