Hand that rocks the cradle

Det har gått några år sedan jag läste den senegalesiska författaren Ken Buguls beskrivining av kvinnans situation i Mauritanien, men jag glömmer aldrig det destruktiva kvinnoidealet hon skildrade; en motpol till västvärldens anorektiska ideal som skulle säkra kvinnans ställning i samhället via giftemål.

För tjugo år sedan var unga flickor tvugna att äta absurt mycket för att bli gifta, berättade Bugul, så familjen gödde dem utan någon som helst tanke på hälsoaspekterna. Vissa dog av hjärtproblem vid 35 års ålder, andra vägde upp till 200 kilo. Eftersom dessa överviktiga donnors mobilitet var begränsad lagade männen gladeligen mat åt dem i rollen som äkta make och feeder.
I dag är fenomenet uppmärksammat av såväl näringsexperter som lokala kvinnoorganisationer, men i isolerade trakter i Togo förekommer det fortfarande att döttrar sänds till gödningsläger där mottot att varje kilo ökar chanserna till giftemål råder.

Här i Moçambique finns inga gödningscentra men behovet av jämställdhetsarbete är likväl enormt, intygar Afrikagruppernas samarbetspartner Fórum Mulher, ett närverk som arbetar med att stärka de organisationer och institutioner som arbetar för kvinnors rättigheter.

Avsaknaden av jämställdhet mellan könen präglar kvinnornas liv i form av bristande tillgång till ekonomiska och sociala resurser som jord, utbildning och hälsovård. De krassa konsekvenserna av könsdiskrimineringen är att kvinnor och flickor drabbas mycket hårdare av fattigdom än männen.

Kvinnans roll i samhället är givetvis inte statisk och ställningen varierar från land till land, från region till region, men snedvridningen till männens fördel vad gäller problemformuleringsprivilegium och socioekonomisk status skär tvärs igenom nästan alla afrikanska samhällen.

På den politiska arenan kan dock en positiv jämställdhetsutveckling skönjas, påstår vissa, eftersom andelen kvinnliga politiker har ökat lavinartat. 1960 var andelen kvinnliga politiska representanter i den afrikanska legislaturen blott en procent, 2008 var motsvarande siffra 17 procent. I Moçambique är cirka 35 procent av parlamentets ledamöter kvinnor.
När Ellen Johnson-Sirleaf valdes till president i Liberia skrevs onekligen afrikansk historia, men förhållandet mellan variablerna jämställdhet och kvinnors politiska representation är inte entydiga. Rwanda och Burundi, som är länderna i Afrika med högst kvinnorepresentation, anses enligt diverse demokratiindex inte ens vara demokratiska stater.

Kvinnans ställning i Afrika är en serie paradoxer svåra att tyda. Handlar det om få enklaver av matriarkat på en kontinent där brödraskapet sträcker sig från horisont till horisont?
Jag vet inte, men en sak är givet, genom att bära stora delar av samhällets börda på sina axlar är kvinnorna det kitt som håller ihop Afrika. The hand that rocks the cradle rules the world, helt enkelt.

Recent Posts