Everyday people

Sälja bakverk, jordnötter, piroger och kokta ägg i den urbana gatulabyrinten är tusentals moçambikiers lott. Laga maten under spartanska former, bära den i värmen längs hårt trafikerade vägar och undvika polisens tillslag är några av alla utmaningar som gatuförsäljarna möter dagligen. Praktiska prövningar som löper parallellet med den konstanta stressen kopplad till ekonomin. I slutet av månaden summeras vinsten till 2000 meticais, knappt 500 kronor. Det ska räcka till mat, hyra och råvaror för att kunna fortsätta verksamheten, i en stad där inflationen siktar mot stjärnorna.

I hörnet av Avenida 24 de Julho och Guerra Popular säljer Narcisio Macaringue kokta ägg sedan 11 år tillbaka.  Han lämnade provinsen Gaza som barn för att ensam ta sig till Maputo i hopp om ett bättre liv. Sedan dess hyr han ett rum i bairro Malanga, och varje morgon, vardag som helg, lagar han 84 ägg som sedan säljs för fem meticais vardera. I jeans, skjorta och trasiga tofflor vandrar Narcisio, nu 18 år fyllda, genom staden för att tjäna sitt uppehälle. Bra dagar lyckas han skrapa ihop cirka 20 kronor, mindre lukrativa dagar, som när äggen går sönder eller missnöjda kunder kräver pengarna tillbaka, är den redan blygsamma förtjänsten lägre.

32-åriga Gina Antonio, ytterligare en av alla hänvisade till den informella sektorns hårda villkor, stiger upp klockan fem på morgonen för att sälja piroger och smörgåsar från måndag till lördag nere i Baixa. Under hennes 18 år som gatuförsäljare har polisen varit den största anledningen till oro, eftersom de ofta konfiskerar produkterna. Men trots svårigheterna tänker inte Gina ge upp. ”Jag har ingen annan chans. Jag måste riskera och utamana polisen för att kunna försörja mina tre barn, föräldrar och syskon. Det är viktigt att kämpa mot fattigdomen, precis som regeringen säger”.

Zito Paulo, 15 år, som säljer bakverk och är informellt anställd åt en annan person, har arbetstider melllan klockan åtta på morgonen till nio på kvällen, måndag till lördag. Vissa dagar blir längre. Först när allt är slutsålt har han tillstånd att återvända till rummet han hyr av sin arbetsgivare. ”Mitt mål är att spara ihop pengar så jag kan återvända hem till familjen i provinsen Zambezia och fortsätta studera. Att komma till Maputo var ett dåligt beslut. Livet som gatuförsäljare är hårt och det garanterar inte ens min överlevnad”.

Fina Sebastiao, 25 är, är gravid i åttonde månaden och väntar sitt tredje barn. Förutom den tunga magen, balanserar hon en hink med apelsiner på huvudet och bär en korg med jordnötter i handen. ”Jag kom från Gaza med min far i den tidiga barndomen och sedan åtta års ålder har jag sålt mat på gatan. När min pappa gick bort blev jag utvisad från hemmet av min styvmor. Vid 15 års ålder gifte jag mig och skaffade två barn, men min man dog också. Jag önskar att jag hade möjlighet att göra någonting annat, men rosa drömmar betalar inte hyran och maten här i livet”.

 

Recent Posts