Dödens väntrum

Yay! Jag är numera stolt innehavare av ett biometriskt DIRE, ett uppehållstillstånd som beviljats via mitt arbetstillstånd. Många tillstånd blir det. Hur som, den byråkratiska golgatavandringen kantad av pappersexercis in absurdum är nu, efter fyra månader och otaliga timmar i kö på Migração, äntligen avslutad.

Aningen naiv trodde jag att mina år i Spanien hade gjort mig immun mot de påfrestningar som regelkrångel, stämpelmissbruk och övriga Kafkaartade piruetter innebär. Men icke.

Migração är en relativt dyster historia med usel ventilation och ett kaotiskt kösystem, en svettig påminnelse om att lagar och barriärer reglerar människors liv i detalj, trots att kärleken och strävan efter ett bättre liv inte vet av några gränser.

En tragikomisk incident inträffade när jag stod i kö för att hämta mitt DIRE. Eller kö, snarare inträngd i en revolutionär front där alla försökte tränga sig före med de mest udda ursäkter. När en timme hade passerat, fötterna värkte och endast fyra människor befann sig mellan mig och mitt efterlängtade DIRE, trängde sig en man bryskt före mig. Jag besvarade hans vassa armbågar på ett så rationellt och ödmjukt sätt som stunden medgav, och fick till hetsigt gensvar: ”Ursäkta, jag är pastor och har inte tid att köa, jag ska begrava en människa om 30 minuter”.

Recent Posts