Bara Gud kan rädda oss

Ingen som besöker Maputo undgår att notera den hetsiga trafiken där överfulla minibussar med slogans som ”Djärvast i staden” och ”Tillsammans är vi starka” utgör ett stadigt inslag i stadsbilden. Risiga och knöfulla, ofta med chaufförer som borde repetera trafikreglerna, far dessa chapas likt ilskna bisvärmar mellan stadsdelarna, transporterar människor som annars vore strandade i utkanterna av staden.

Chapas, semikollektiva minibussar som räddar Maputobornas vardag, symboler för såväl entrepernörskap som statligt misslyckande, tänker jag när jag passerar en hållplats i rusningstrafik och bevittnar den djungelns lag som reglerar påstigningen.

Obekväma, oberäkneliga och tidskrävande – att resa 10 kilometer kan i värsta fall ta två timmar – är ledorden för dessa oumbärliga transportmedel, ett arrangemang ljusår från vår svenska kollektivtrafik där bussen i enlighet med tabellen passerar 14.27 och erbjuder alla resenärer sittplats.

I veckan meddelade politikerna i Maputo att de temporärt avser sidsteppa regelverket med licenser genom att tillåta cirkulation av oregisterarde chapas för att minimera det allt mer oförställda problemet med bristen på kollektivtrafik.

Det officiella motivet till åtgärderna är att lösa kaoset, men man behöver inte vara obotlig cyniker för att inse att beslutet även handlar om att dölja de politiska misslyckandena som präglar transportsektorn.

Det är utan tvivel en förvånansvärt anarkistisk lösning, skapad ur desperation, vilket endast illustrerar de statliga institutionernas oförmåga att hantera den akuta trafikinfarkten. Att tillåta de tidigare så fördömda fordonen utan licens plötsligt konkurrera med de legitima aktörerna genom ett ad-hoc beslut avslöjar makthavarnas brist på visioner. När beslut uppstår ur en desperat situation blir resultatet ofta dysfunktionellt.

En fungerande kollektivtrafik, som bidrar till att nå angelägna samhällsmål när det gäller miljö, sysselsättning, trafiksäkerhet och jämställdhet, är avgörande för en mer rationell ockupation av stadsrummet. Politikerna strävar ständigt efter att expandera de urbana områdena, uppmanar folk att bo där, men integrerar dem inte i ett system av hållbar urbanisering, som faktiskt omfattar tillhandahållandet av transporter.

Att resa kollektivt under rådande förhållanden anses fortfarande vara en social degradering, säger min vän Jaime när vi vandrar hem från restaurangen, och påpekar att scenariot endast kan förbättras med ett erbjudande om anständig kollektivtrafik.

Framför oss svänger en chapa in vid vägkanten för att plocka upp så många som möjligt av den ofattbart tålmodiga skaran.
”Bara Gud kan rädda oss”, lyder dekalen på minibussens sidor. Förhoppningsvis bejakar politikerna en mer profan lösning…

Recent Posts