Äta bör man

Med jämna intervaller upprepar tidningarna regeringens löfte att stå fast vid åtgärderna som under galgen antogs efter brödkravallerna i september. Subventionerna på basala förnödenheterna består. Exakt till vem påminnelsen är riktad, befolkningen eller makthavarna, är inte glasklart.

Alldeles uppenbart är dock att oron över prisläget ständigt finns representerad i det offentliga samtalet, tar sig uttryck i form av skarp kritik mot regeringen, skiftar karaktär och uppträder som tacksamma hyllningar och förhoppningar om ytterligare subventioner till de mest sårbara.

Och oron är befogad. Många moçambikier lever med så tighta marginaler att även små höjningar av livsmedelspriserna innebär en sämre kosthållning. Från ensidig till ensidigare.

I januari nådde världsmarknadspriset på baslivsmedel en ny historisk rekordnivå, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO, som noterade den högsta nivån, både i reella och nominella termer, sedan mätningarna av livsmedelspriserna påbörjades 1990.
Och att döma av prognosen som OECD nyligen gjort tillsammans med FAO, ”Agricultural Outlook 2010–2019”, kommer vi att få leva med ett högre prisläge även framgent.

Den nuvarande situationen är en påminnelse om sårbarheten i balansen mellan de globala livsmedelstillgångarna och behovet att trygga tillgången till mat för alla.

I dag produceras tillräckligt mycket mat för att mätta världens alla människor. Hunger och undernäring beror med andra ord inte på matbrist, (eller överbefolkning för att tala med Malthus), utan faktorer som medellöshet, brist på rättvisa, valutaspekulationer och tekniska handelshinder som hämmar låginkomstländernas möjligheter att under rättvisa villkor konkurrera på världsmarkanden.

Moçambique står, precis som andra importberoende utvecklingsländer, inför dubbla utmaningar med stora ökningar av livsmedels- och bränslepriser, vilket hotar den makroekonomiska stabiliteten och den totala tillväxten. Ökade levnadskostnader tillsammans med fortsatt hög arbetslöshet, växande klyftor och fattigdom är onekligen underlag för en revolutionär jäsning.

Slopade subventioner riskerar således att bli en utlösande gnista som resulterar i nya kravaller. Dagstidningarna gör därför helt rätt i att publicera artiklar som påminner regeringen om subventionerna de utlovade den 7 september. Lagt kort ligger, även om subventionerna är av karaktären konstgjord andning.

Däremot borde kraven på en jordbrukspolitik värd namnet få minst lika stort utrymme. Under de senaste 50 åren har Moçambique inte upplevt några betydande framsteg inom jordbruket, trots bördiga jordar. Av landets 36 miljoner hektar åkermark, används endast fem procent. Det om något är oroväckande.

Recent Posts