Skulle du orka vara hivaktivist i Moçambique?

Victoria är en i gruppen av banbrytande kvinnor som en dag bestämde sig för att gå med i föreningen Yolaka med syftet att på olika sätt stödja människor som lever med hiv .

Victoria

Victoria

Hennes vardag är uppdelad mellan att vara mamma och att vara aktivist med ansvar för hemsjukvård i Cuambadistriktet, ett av de värst hivdrabbade distrikten i Niassaprovinsen i norra Moçambique.

Vid vårt senaste besök i Cuamba hade vi bland annat ett möte med medlemmar och aktivister som arbetar i hivprogrammet som har utvecklats av Othoko och som får stöd av Afrikagrupperna.

På mötet var aktivisterna väldigt sorgsna och vi märkte något ovanligt: Ingen ville ta initiativ till att prata. De som vanligtvis är så diskussionsbenägna. Efter en stunds tystnad, höjde Victoria handen och sade:

”Vi är ledsna. Vår arbetssituation gör oss ledsna, arga och maktlösa. Vi vet inte vad vi ska göra…”

Hon förklarade att aktivisterna kände sig avskräckta från att arbeta med det lokala sjukhuset i verksamheten som handlar om att aktivt söka upp klienter som har avslutat behandling med bromsmediciner (antiviral terapi).

Lokala föreningar har i flera år samarbetat med hälsomyndigheter med att identifiera klienter som har slutat ta mediciner för att få dem tillbaka i behandling. Efter en viss tid, om klienterna eller brukarna inte dyker upp på sjukhuset, så ber sjukvårdspersonalen föreningarna om hjälp med att söka upp klienterna och förmå dem att komma tillbaka för behandling. So far so good, aktivister går långa sträckor för att hitta de klienter som inte längre tar sina livsviktiga mediciner. Ibland, berättade Victoria, är det mycket svårt att hitta klienterna, eftersom de ofta använder ett påhittat namn och bostadsort när de besöker sjukhuset. Detta gör de för att ingen ska få veta att de lever med viruset, för att undvika diskriminering och stigmatisering.

När man med hjälp av kontakter med lokala ledare har lokaliserat klienterna, trots falska identiteter och bostadsorter, följer aktivisterna med dem till vårdcentralen i Cuamba där de först får träffa utbildad vårdpersonal och därefter, vid behov, en läkare. Men på senaste tiden har bemötandet förändrats:

“När vi kommer dit, skickar vårdpersonalen hem den “sjuka personen” igen, utan behandling. De säger att det är ett straff för att klienten har övergivit behandlingen. De tvingar klienten att under de kommande tre veckorna, en gång i veckan, komma till hälsocentret för att delta i föreläsningar för att öka medvetenheten om vikten av att ta sina mediciner regelbundet. Endast efter att ha gått på de tre sessionerna kan klienten börja ta emot mediciner igen.”

Frågan har tagits upp med de lokala myndigheterna som har fördömt dessa metoder, men situationen fortsätter, enligt Victoria.

“Jag är förtvivlad eftersom jag förra veckan följde med en klient, som varit på bättringsvägen men som nu blivit kritiskt dålig, till kliniken. Jag bad dem att ge henne de mediciner hon behövde och lovade att jag skulle se till att hon skulle gå på rådgivningssessionerna, men sköterskan gav inte med sig. Och eftersom patienten var svårt sjuk kunde hon inte ens gå till den första sessionen som var planerad den veckan. Hon dog. Och jag undrar varför vi ska lägga så mycket kraft på att få tillbaka patienter i behandling om de bemöts så? Vilket värde har vårt arbete? Varför?”

Som ett resultat av detta minskar de “aktiva sökningarna” och många dör istället. Motståndet mot behandling skulle kunna förhindras med en enkel attitydförändring hos vissa tekniker och sjuksköterskor på kliniken.

Victoria deltog nyligen i en kurs i påverkans- och lobbyarbete som finansierades av Afrikagrupperna. Hon har lovat att använda den nya kunskapen för att påverka och förändra attityder och praxis i det sätt personalen på den lokala kliniken behandlar människor som avbrutit sin antivirala terapi.

Cykelambulans

Cykelambulans

Slutligen bör det påpekas att det finns många orsaker till att människor avbryter sin behandling. Några exempel är: de långa avstånden till den lokala vårdcentralen – patienter i kritiskt tillstånd kan inte ta sig dit till fots, att klienten blir övergiven av sin familj och bristen på mat – med tanke på biverkningarna av de starka medicinerna som ska tas i samband med måltid. Aktivisterna från Cuamba stöttar klienterna genom att skjutsa dem på “cykelambulanser” till kliniken, via hembesök och hemsjukvård, och genom att leverera matpaket med olika kosttillskott.

Du kan bidra till detta viktiga arbete genom att stödja Afrikagrupperna. Köp Röda bandet och bidra till hivarbetet i södra Afrika.

Santos Simione, programhandläggare Moçambique

Recommended Posts