Nej SvD, påven har inte rätt om kondomer och hiv

I måndags, den 18 februari, skrev Roland Poirier Martinsson en ledare i Svenska Dagbladet. Här nedan är det svar som min kollega Santos Simione och jag skrivit och som publicerats på Newsmill:

I måndags satte jag, Anna Gren, morgonkaffet i halsen när jag läste ledaren på Svenska Dagbladet.

Kondomer skyddar mot hivöverföring. Detta kan ingen hävda är fel. Att kondomer inte hjälper mot aidskatastrofen i Afrika är att förminska problemet och är i sig en raljant kommentar. Hela inlägget osar av den koloniala och fördomsfulla bild av afrikaner som Poirier Martinsson säger att han vänder sig emot. Afrika är inte ett land och ”alla afrikaner” har lika lite som ”alla i väst” samma sexualvanor. Världen är inte svartvit, som tur är. Generaliseringarna i texten får mig att häpna. Och jag är intresserad av att veta vilka ”sexliberalerna i väst är”?

Påven har inte rätt när han talar mot kondomanvändning. Självklart bör alla som vill kunna ”fortsätta ha kul med sex”. Varför inte? Men för att man ska kunna ha kul med sex ska det vara frivilligt och med samtycke. Att förespråka avhållsamhet och tystnad framför kondomanvändande och sexualupplysning är inte bra om man vill minska hivspridningen. Det får direkt motsatt effekt. För människor fortsätter ha sex ändå. Och många människor (framförallt kvinnor) har inte möjlighet att kräva kondom vid sex. Många människor har inte rätt att bestämma över sin egen kropp. Kondom skyddar effektivt mot överföring av hivviruset, oavsett hur ofta, med vem eller med hur många du har sex. Men om du inte har makten att säga nej till sex eller bestämma över din egen sexualitet, då hjälper det inte att du har famnen full av kondomer.

Endast i medicinfrågan som jag är benägen att hålla med Poirier Martinsson när han säger ”[a]tt vi som haft metoderna och medicinerna […] inte gripit in kraftigare är en av de värsta skamfläckarna på vår kultur”. Det stämmer. Personer som lever med hiv som medicineras korrekt, och som inte har andra sexuellt överförbara infektioner, är i princip inte sexuellt smittsamma. Om fler personer har möjlighet att behandlas minskar därför smittrisken enormt. Därmed inte sagt att man ska sluta använda kondom för att skydda sig och sin partner.

Politik spelar roll. Hivspridningen i Uganda tog fart igen efter USA:s policyomläggning. Efter flera år av sjunkande siffror vände kurvan uppåt igen när inga amerikanska biståndspengar gick till organisationer som jobbade heltäckande med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Avhållsamhet och trohet predikades framför – inte i kombination med – kondomanvändning. Frånvaro av kondomer kan inte vända kurvan som Poirier Martinsson tror.

Afrikagrupperna har inte hittat på den här inställningen själva. Vi pratar inte om eller för afrikaner utan med dem. Jag skickade artikeln till min kollega Santos Simione i Moçambique.

Jag, Santos Antonio Simione, är katolik och bor i ett land där en stor del av de unga – och de flesta moçambikier är unga – har sex innan 14 års ålder. En av tio män köper sex, men färre än tre av tio av dem använder kondom. Tre procent av kvinnorna men 20 procent av männen har haft sex med mer än en partner under det senaste året. Men av dessa ökar antalet som då använder kondom, beteendet förändras.

Påven och vår kyrka har inte rätt om de globala insatserna mot hiv och aids. Särskilt i Afrika, där vi katoliker genom åren har sagt att användningen av kondomer inte skulle hjälpa i arbetet mot aids.

Varför hade vi fel? Eftersom vi, med kyrkans normer och traditionella värderingar (till exempel i Humanae Vitae, Paulus den VIs encyklika nr. 14: ”Likaledes förkastlig är varje handling som antingen före, vid tillfället för, eller efter sexuellt umgänge är speciellt avsedd att förhindra fortplantningen, antingen som mål eller som medel”) starkt har bidragit till att miljontals afrikaner, som filosofen Mr Martinsson hänvisar till i sin artikel, har förlorat livet.

Eftersom vi följer dessa normer och värderingar, har många, bröder, systrar, föräldrar, tonåringar, farbröder, mostrar, grannar, lämnat oss för tidigt. Varför hiv och aids (som inte är en sjukdom) slog hårdast mot Afrika verkar ha att göra med andra faktorer än vad Martinsson påstår. En faktor kan vara den felaktiga information som vår kyrka spred under flera år, när man hävdade att kondomer inte kunde förhindra hivinfektion.

Jag håller med Mr Martinsson om att hiv och aids i Afrika, och på andra håll, inte går att tänka bort från vår epok, lika lite som andra världskriget kan tänkas bort från 1940-talet. Just därför måste våra strategier och metoder för hivarbetet anpassas till den verklighet vi lever i idag. Vi kan inte fortsätta att svara mot utmaningarna i den brutala värld vi lever i, med traditionella värderingar och normer från kyrkans idealvärld av igår. Påven hade inte rätt och inte kyrkan heller.

Många präster som i kyrkan predikade om att inte använda kondomer började, när de insåg allvaret, sprida det motsatta budskapet utanför kyrkan. Alltför sent konstaterade kyrkan att kondomanvändning var det minst onda jämfört med spridningen av viruset. Hur många liv hade man inte kunnat rädda om beslutet fattats flera år tidigare?

Som Martinsson säger är promiskuitet inte karaktäristiskt för afrikaner. Skillnaden ligger i maktbalansen mellan män och kvinnor. Kvinnors ställning och sociala konstruktioner kring vad som förväntas av kvinnor och män gör att sexuell frihet ofta bara är ett privilegium för afrikanska heterosexuella män. På tal om sexuella frihet – glöm inte de bröder och systrar, som vår kyrka exkluderar på grund av sin sexuella läggning. Eller på förekomsten av tidiga äktenskap, där unga kvinnor tvingas gifta sig med äldre män utan att ha något val.

Vi hade inte rätt. Traditionella värderingar och normer som vi har följt, måste ifrågasättas och anpassas till den nya verkligheten. Och detta händer nu i vår kyrka, om än i mycket långsam takt.

Från 2003 kan vi också se en viss förändring i sexuella beteenden i Moçambique. Folk använder oftare kondom på ett korrekt sätt. Detta förespråkas i kombination med annat  – som att betona avhållsamhet och trofasthet. Kombinationen av dessa olika perspektiv har bidragit till att mitt lands hivprevalens har minskat från över 16 % 2004 till 11,5% 2009.

Jag tror att lösningen på hivkatastrofen är att börja prata öppet om sexualitet i våra församlingar och familjer. Med utgångspunkt i frågor om vår identitet som afrikaner, kunskap om sexuell fysiologi och diskussioner kring konsekvenserna av sex, både positiva och negativa.

Vi behöver utveckla metoder och innehåll i insatserna mot hiv som är positiva till sexualitet, realistiska, fördomsfria, beständiga, som inkluderar kärlek och lust, reflektion och dialog, deltagande och interaktion som måste baseras på fakta och värderingar. Genusperspektiven i insatserna mot hiv måste omfatta hbt-frågor, etnicitet, förmågor och funktionsnedsättningar (fysiska och psykiska), socioekonomiska aspekter och ålder.

Enligt mig är det först då som vi, som en kyrka, gemensamt kan möta de utmaningar som ”kampen mot aids” ställer oss idag i globaliseringens tidevarv.”

Anna Gren & Santos Simione

Anna Gren & Santos Simione

Recommended Posts