”Vi vill inte att det här ska behöva hända någon annan”

Debatten om manlig kontra kvinnlig hälsa och hur könsspecifika sjukdomar prioriteras ekonomiskt har en lång historia. Mänsklighetens hittills största ambition att mäta och förbättra mänsklig utveckling är Milleniemålen. I år skulle målen varit uppfyllda och det är tydligt att det finns anledning för debatten att blåsa upp igen. Av alla målsättningarna är mödravård och mödradödlighet de områden som mest eftersatts.

Afrikagruppernas partner Legal Assistance Centre (LAC) i Windhoek, Namibia, har ett stort team av juridisk personal som jobbar för en mängd människorättsfrågor. Idag är de besökta av Martha och Robert som förlorat sitt förstfödda barn på grund av oaktsamhet i den offentliga vården. Med LAC:s hjälp hoppas de kunna driva ett prejudicerande rättsfall som kan påverka den statliga vårdens ansvarsuppdrag i praktiken.

-Det hade kunnat undvikits. Allt kunde ha gått bra, säger Robert med en röst full av uppgiven frustration.

När Marthas vatten brast åkte de till det offentliga sjukhuset. De anlände på tidigt på morgonen, allting verkade i sin ordning och de blev väl bemötta av barnmorsketeamet.

Sedan tog nattskiftet över, förklarar Robert, och allt förändrades.

Kort efter att Martha kom till förlossningsrummet blev hennes ena ben förlamat. Hon informerade barnmorskan och bad om att få genomföra ett kejsarsnitt. Men hon blev nekad och istället anklagad för att vara ung, oerfaren och gnällig över något som hör kvinnor till. Robert fick inte stanna vid hennes sida utan blev bortschasad till andra sidan avdelningen Han förstod inte varför. Barnmorskan sa att en annan kvinna var på ingång och att hans närvaro skulle kompromissa hennes rätt till avskildhet. Men de hade ju bara kunnat skilja paret åt med förhängena.

-För att få igång förlossningen sa de att jag skulle ställa mig upp och gå. Babyn pressades mot en nerv i min rygg och hela mitt högra ben var avdomnat så när jag reste mig upp föll jag ihop. Barnmorskan som ansvarade över teamet agerade som om jag var problemet. Jag ropade efter Robert men han kunde inte höra mig. Lång tid gick, jag fick panik och jag började tro att det inte skulle gå att förlösa på naturlig väg. När jag sa det till barnmorskan svarade hon att de inte utför kejsarsnitt på offentliga sjukhus.

Martha och Roberts barn dödförklarades när det slutligen förlöstes. Förvirrad, chockad och med stor sorg åkte Robert och hämtade deras båda föräldrar samt Marthas bästa vän.

– När vi kom tillbaka till sjukhuset var det jag som upptäckte att vårt barn andades. Jag berättade för sjuksköterskorna som först då uppfattade att han fortfarande levde. Babyn hade på väg ut inte fått tillräckligt mycket syre. Det hade inte behövt vara så om sjukhuspersonalen gjort sitt jobb. Babyn kämpade för sitt liv i två dagar innan kroppen till slut gav upp.

Luften i rummet ligger tung. Ilska, sorg, maktlöshet. Det finns inget att säga. Ett barn är förlorat. Deras barn är förlorat. Barnet hade kunnat vara vid liv.

-Vi vill inte att det här ska behöva hända någon annan. Oaktsamhet är vanligt i den offentliga vården. Vi är bara toppen av ett isberg. Om vi kan lyckas driva igenom ett prejudicerande mål och därmed hindra en annan förlossning att gå till på samma sätt som vår skulle det ge oss lite rättvisa, säger Robert.

Sharen Zenda, advokat på LAC:s människorättsavdelning, förklarar att än så länge har barnmorskan förnekat Marthas version och hävdar istället att hon ljuger. Ord står mot ord. Men barnmorskan kan inte förklara varför de inte handlat efter föreskrivna rutiner när de upptäckte Marthas avdomnade ben.

Mammakampanj_Martha_15

-Läkare vi talat med är alla av samma åsikt. Hennes domnade ben indikerade babyns position. De skulle då ha försökt lägga den i en annan position genom att använda händer alternativt utfört kejsarsnitt.

-Vi tror att vi kan bygga upp ett mål emot dem med hjälp av det. Än så länge har åklagaren, som representerar staten och sjukhuset, tillåtits skjuta fram mötet i rätten tre gånger. Hade Martha och Robert gått till en privat advokatbyrå hade deras räkning skjutit i höjden vid det här laget. Vi tror att det är en taktik från åklagarens sida att få dem att dra tillbaka sitt mål. Vi tolkar det som att de har svag bevisning för att effektivt kunna bygga sina argument.

Robert fortsätter och berättar hur de kom i kontakt med LAC.

-Anledningen till att vi använde oss av ett statligt sjukhus var för att vi inte hade någon försäkring som gav oss tillgång till den privata vården. Det var en allmänläkare som tyckte vi borde anmäla våra upplevelser. Men vi insåg snabbt att vi inte skulle ha råd att driva det. Läkaren berättade då om LAC som kan bistå med juridisk rådgivning gratis. Utan LAC hade det inte tagits så här långt.

-Tre år har nu gått och jag haltar fortfarande, berättar Martha samtidigt som hon visar sin fotvrist.

Läkarna tror att jag kanske måste leva med nervskadan för alltid. Robert masserar Martha varje dag och det har blivit bättre men hon kanske inte blir helt återställd.

Strax efter deras förlust blev Martha med barn igen. Under tiden hade Robert fått fast anställning och därmed också tillgång till en vårdförsäkring i den privata sektorn. Idag, tre år efter sina traumatiska upplevelser har de två friska och vackra döttrar, en på två år och en månads gammal baby.

Agnes Nygren, informatör, Afrikagrupperna

Stöd Afrikagruppernas mammakampanj

Under hela maj pågår Afrikagruppernas kampanj mot mödradödlighet. Ingen mamma ska behöva dö under en graviditet eller förlossning. Stöd Afrikagruppernas arbete för att fler mammor ska överleva! Läs mer om kampanjen på vår kampanjsida! Handgjorda armbanden och morsdagskort hittar du i vår gåvoshop  www.afrikagrupperna.se/gavoshop

Recent Posts