African men, are you still not listening?

(Svensk översättning nedan)

ProfileMinna2Hey, it’s the International Day for the Elimination of Violence Against Women. Violence against women is ginormous, ginormous, ginormous. It is so ginormous that the UN says it is a global pandemic. Other examples of global pandemics are Ebola, HIV and Bob Geldof. Due to its enormity I am thinking this post will be about how it is possible that male violence against women is ginormous, ginormous, ginormous, but men’s engagement with violence against women remains, in contrast,

TINY.

Well, look, I have a theory. Warning: my theory is about African men, because they are the men that I interact with the most and because Africa is the continent whose people, customs and cultures I also am most familiar with. My theory is not about African men because they are the only violent ones. Of course, male violence against women is a democratic evil. Trust me. Nor did I come up with this simple theory because I swallowed a Westernisation pill. Many determined African women are wondering how we can solve this ginormous issue.

Let me try to describe my theory by putting it into a fictional story.

Meet Adejones. Let us call him Jones, for short. Jones is a forty-two year old male. Resident of Lagos. A banker. Top dawg (not a clerk, hello!). Jones lives in a modern duplex in a nice part of town. He has a wife (beautiful) and two children (well-behaved). Every week night when Jones comes home from work, actually, from a bar, the following scenario awaits. His wife, whom he calls ‘Wifey’, has seen to it that both kids are well fed, homework’s done, play time ticked off. The kids run toward the outer door screaming, “Daddy! Daddy! Daddy!” as soon as the doorbell rings. If they already were adorable kids, now that they are bathed and smelling like heaven must do, Jones opens the door to meet the very reason he works so hard. Most importantly though, they are tired kids. In fact their hysterical reaction to Jones’s homecoming has a lot to do with this last point (but do not tell him that). Jones plays a round of video games with them while they share some snippets of their days. This brief (but very important) interaction with the kids conveniently gives Wifey time to heat up dinner and serve it to him. Jones eats. Mummy and daddy together tuck the kids into bed. Luckily they fall asleep easily. There is time for Jones and Wifey to chill together (quality time). They watch TV, have a drink (a bit like the old times), the ten o’clock news start. After the ‘important’ news—Obama, Putin, Israel, other western leaders—bam, the news reporter says that a woman has been hanged for adultery, another has been murdered for marrying a man of the wrong religion, hundreds of girls are being held captive by Islamists, seventeen women were allegedly raped by Bill Cosby, Jones’s favourite TV-dad. Yet when Wifey shrieks, “Chei! Damn! Why are men doing this sick things ooo!”, Jones lets out a yawn while nodding his head in agreement.

Look, it is not that Jones approves of these acts. Far from it. He would never intentionally violate a woman himself. The mere thought of someone violating his mother, sisters, wife or daughter pricks Jones’s skin. No, Jones does not condone any of the violence that he night after night, news after news story, hears. The stuff about how 50% of women have been beaten by a partner in his country. Or that maternal death rates in his country are the second highest in the world, that genital cutting is widespread, that widows are mentally and physically abused, that acid bathing affects an increasing number of women across all ages and that rape is so common it is a national epidemic. Jones is aware that across the continent, Africa’s nations rank amongst the lowest on the global gender equality index. The reason Jones does not engage with Wifey let alone with his friends, on- or offline, on the matter of violence against women is not a lack of awareness. No, it is simply because it is considered manly to be ambivalent about the issue. I told you, simple theory.

Jones is just one character, across all strata of society a similar ambivalence is present. What can we do about it? Well, I see only one solution. We need an International Day for the Elimination of Ambivalence Toward Violence Against Women. Seriously.

Think about it. And share thoughts. Hey, maybe even share this post. Just in case there’s a ‘Jones’ reading your feed.

Minna Salami

Minna Salami is an award-winning Nigerian-Finnish writer, speaker and commentator on African feminism, society and culture. She runs the blog Ms Afropolitan: a blog about Africa from a feminist angle, and feminism from an African angle.


Afrikanska män, lyssnar ni fortfarande inte?

Hallå, idag är det den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor är giganormt, giganormt, giganormt. Det är så giganormt att FN kallar det för en global pandemi. Andra exempel på globala pandemier är Ebola, HIV och Bob Geldof. Med tanke på dess enorma omfattning tänker jag att detta inlägg ska handla om hur det kan vara möjligt att mäns våld mot kvinnor är så giganormt, giganormt, giganormt, medan mäns engagemang i frågan om våld mot kvinnor förblir, i kontrast,

PYTTELITET.

Men hör här, jag har en teori. Varning: min teori handlar om afrikanska män, för att det är de jag interagerar med mest och för att Afrika är den kontinent vars människor, seder och kulturer jag bäst känner till. Min teori handlar inte om afrikanska män för att de är de enda som är våldsamma. Självklart är mäns våld mot kvinnor ett demokratiskt ont. Lita på mig. Inte heller kom jag på den här enkla teorin för att jag svalt en västerländsk agenda. Många fast beslutna afrikanska kvinnor funderar över hur vi kan lösa detta giganorma problem.

Låt mig försöka beskriva min teori genom att berätta en fiktiv historia.

Möt Adejones. Låt oss kalla honom Jones. Jones är en fyrtiotvåårig man. Bosatt i Lagos. En bankman. Top dog (inte en expedit, hallå!). Jones bor i en modern etagevåning i de fina delarna av stan. Han har en fru (vacker) och två barn (väluppfostrade). Varje vecka när Jones kommer hem från jobbet, eller egentligen från en bar, inväntar följande scenario. Hans fru, som han kallar ’Frugan’, har sett till att båda barnen har ätit, gjort sin hemläxa och lekt färdigt. Barnen springer fram till ytterdörren och tjuter ”Pappa! Pappa! Pappa!” så fort dörrklockan ringer. Barnen var bedårande redan förut, men nu när de är badade och luktar precis som himlen kan Jones öppna dörren och veta att det är för det här som han jobbar så hårt. Men viktigast av allt är att det är trötta barn han möter. Faktum är att deras hysteriska reaktion på Jones ankomst har mycket att göra med denna sista punkt (men säg inte det till honom). Jones spelar en runda videospel med dem medan de delar med sig av några händelser från dagen. Denna korta (men väldigt viktiga) interaktion med barnen ger lägligt nog Frugan lite tid att värma upp middagen och servera det till honom. Jones äter. Mamma och pappa stoppar om och lägger barnen. Som tur är somnar de fort. Det finns tid för Jones och Frugan att umgås lite (kvalitetstid). De tittar på tv, tar en drink (lite som gamla tider), och klockan tio börjar nyheterna. Efter de ’viktiga’ nyheterna – Obama, Putin, Israel, andra västerländska ledare – pang, nyhetsreportern säger att en kvinna blivit hängd för otrohet, en annan har blivit mördad för att hon gift sig med en man med fel religion, hundratals flickor hålls fångna av islamister, sjutton kvinnor har blivit våldtagna av Bill Cosby, Jones favorit tv-pappa. Men när Frugan skriker ”Åh, herregud! Varför gör män sådana sjuka saker?”, släpper Jones ut en gäspning medan han nickar i medhåll.

Kolla här, det är inte som om Jones godtar sådana handlingar. Långt ifrån. Han själv skulle aldrig medvetet kränka en kvinna. Bara tanken på att någon skulle göra något sådant mot hans mamma, systrar, fru eller dotter gör att han får gåshud. Nej, Jones tolererar inget av det våld som han kväll efter kväll får höra om på nyheterna. Som att 50 % av kvinnorna i hans land har blivit misshandlade av sin partner. Eller att mödradödligheten i hans land är näst högst i världen, att könsstympning är vanligt förekommande, att änkor blir mentalt och fysiskt misshandlade, och att våldtäkt händer så ofta att det blivit en nationalepidemi. Jones är medveten om att afrikanska nationer hamnar längst ned på listan av det globala jämställdhetsindexet. Skälet att Jones inte engagerar sig i frågan om våld mot kvinnor, vare sig med Frugan, sina vänner, on- eller offline, handlar inte om en bristande kunskap. Nej, det anses helt enkelt manligt att vara ambivalent i frågan. Jag sa ju det, enkel teori.

Jones är bara en karaktär, men tvärs över alla samhällsskikt finns en liknande ambivalens. Vad kan vi göra åt saken? Själv ser jag bara en lösning. Vi behöver en internationell dag mot ambivalens mot våld mot kvinnor. Seriöst.

Tänk på saken. Och dela med dig av dina tankar. Kanske ska du till och med sprida det här inlägget, bara utifall att det finns en ’Jones’ i din närhet.

Minna Salami

Minna Salami är en prisbelönt Nigeriansk-Finsk skribent, talare och kommentator av afrikansk feminism, samhälle och kultur. Hon driver bloggen Ms Afropolitan, en blogg om Afrika från ett feministiskt perspektiv, och feminism från ett Afrikanskt perspektiv. 

Recommended Posts