Statistik och tillgänglighet

I Angola beräknas 2,5% av den vuxna befolkningen leva med HIV vilket innebär att landet har den lägsta förekomsten av HIV i södra Afrika. Enligt USAID beror de relativt låga siffrorna på att det långa inbördeskriget mellan 1975-2002 gjorde det svårt för människor och, därmed HIV, att förflytta sig. Sedan freden har möjligheterna för resor ökat och antalet rapporterade fall av hivsmittade likaså.

Dock har det varit utmanande att få tag på tillförlitlig statistik både under och efter kriget. Ett av problem med statistik är att den i hög utsträckning enbart bygger på antalet smittade kvinnor som vid graviditet testar sig i rutinkontrollen. Det beräknas finnas ett stort mörkertal gällande män och personer som inte testar sin status. På grund av detta är Angola det enda landet i södra Afrika där siffrorna stigit de senaste året.

Afrikagrupperna har en rad projekt gällande HIV och Aids i Angola där de flesta är integrerade i projekt rörande landsbygdsutveckling. I provinsen Malanje till exempel jobbar vi tillsammans med ADRA som stöttar lokala jordbruksföreningar med utbildning i föreningsstruktur, demokrati, mänskliga rättigheter och alfabetisering. I samtliga projekt finns även information kring hiv och Aids. I många fall utbildas så kallade aktivister som bor i området och åker runt i närliggande byar, håller utbildningar för byledare, kvinnokooperativ, ungdomsgrupper med mera. Det finns även en rad ungdomsgrupper som använder teater som metod för att sprida kunskap om olika ämnen, bland dessa hiv och Aids.

När jag besökte Malanje i våras slogs jag dock av problematiken  kring just statistik. Många av byarna där ADRA verkar ligger långt från provinsens huvudstad. Det tar cirka två timmar att resa med bil från byn Quela till staden Malanje. De flesta har inte tillgång till bil och annan typ av transport är icke vanligt förekommande. Den som har tur kan cykla men det vanligaste är att man går. Behöver en person uträtta ett ärende i Malanje får han eller hon räkna med några dagars strapats fram och tillbaka.

Antalet plaster där man kan utföra ett hivtest är oerhört begränsade. ”Vi känner till hur hiv sprids men vi vet inte hur vi ska bära oss åt för att ta reda på vår status”, sa en kvinna när vi satt tillsammans och diskuterade i Quela en eftermiddag. I provinsen Malanje kan man bara utföra test i provinshuvudstaden. Vad är chansen att när en person väl tar sig dit att denne även passar på att göra ett hivtest? Lösningen enligt många är att utlokalisera fler teststationer, så kallade CATVs, något som visat sig framgångsrikt i bland annat grannlandet Namibia.

Dock lär det dröja ett tag innan invånarna i Quela har sin egen fungerande teststation och kan ta reda på sin status.

Känner du till din status?

/Erika

Recommended Posts