”Hade vi överlevt om jag varit gravid i Moçambique?”

– Vad ska du göra i eftermiddag då? Frågan ställs av den ena kirurgen till den andra medan de vant och skickligt syr ihop Anna och Ellismig. Jag ligger på operationsbordet och min nyfödde son ligger på mitt bröst. Den största händelsen hittills i mitt liv var bara en vanlig dag på jobbet för de läkare, sjuksystrar och barnmorskor som tog hand om mig och förlöste mitt barn en mulen tisdag i december.

Till vardags jobbar jag som temahandläggare på Afrikagrupperna, men nu är jag föräldraledig. Det här är min berättelse om hur det gick till när jag blev mamma till Ellis.

Som gravid blev jag väl omhändertagen hos mödravården. Det var täta kontroller och jag fick allt tänkbart stöd. Blodtrycket mättes, järn- och socker nivåerna i blodet kontrollerades, liksom proteinförekomst i urinen. Barnmorskan lyssnade på bebisens hjärtljud och magen mättes. Vi, de blivande föräldrarna, kunde ventilera vår oro och förbereda oss inför förlossningen.

Tack vare mödravården visste vi att vår bebis låg med rumpan ner. Om barnet ligger i så i vecka 36 så får en göra ett vändningsförsök. När barnmorskan på Södersjukhuset gjorde ultraljud för att se hur bebisen låg såg hon att moderkakan låg i framkant och långt ner. Därför gjordes ett vaginalt ultraljud och läkaren konstaterade då så kallad föreliggande moderkaka, det vill säga att moderkakan blockerar modermunnen så att barnet inte kan komma ut genom slidan. Det blev alltså inget vändningsförsök. Istället fick jag veta att det skulle bli kejsarsnitt. Jag fick gå hem och förbereda mig, medan sjukhuset startade den rutinmässiga planeringen inför ingreppet som skulle ske tio dagar senare.

På grund av moderkakans placering fanns en ökad risk med mitt kejsarsnitt. Blödningsrisken var större än vanligt. Därför skulle operationen utföras i ”hybridsalen”. Det var väldigt mycket prat om denna hybridsal innan vi kom dit. Alla inblandade verkade exalterade: ”det är vår nyaste, modernaste sal på SÖS”, ”oh, är det ni som ska till hybridsalen?”. Vi hade lite svårt att föreställa oss vad de pratade om, och upplevde kluvna känslor: plötsligt kändes ingreppet på en gång både läskigare och lyxigare än vi dittills tänkt.  Känslan av att vara speciell ökade markant när vi klev in i operationssalen. Salen var stor, fylld med apparatur och såg lite ut som bryggan i Star trek. Där stod ett stort team och väntade på oss. Alla var där, och några till. Narkosläkaren hade en senior kollega med sig och sina egna narkossköterskor. Det var två opererande läkare och ”deras” sköterskor. Barnmorskan var där. Till och med barnläkaren var på plats i rummet, om något skulle vara på tok med barnet. Han bara stod där, utifall att. Påsar med blod i min blodgrupp var beställda och levererade. Man hade garderat sig inför alla eventualiteter. Inga resurser hade sparats på.

– Nu kör vi, sa de kl 8.35. Klockan 8.39 hörde jag skriket från min lille son, som efter att pappan klippt navelsträngen och barnmorskan och barnläkaren gjort sina rutinkoller, lades på mitt bröst och såg in i mina ögon. En halvtimme senare var jag hopsydd, inga komplikationer hade uppstått. Hybridsalens extra finesser och personalpådrag behövdes inte denna gång, men man hade tagit det säkra före det osäkra eftersom risken fanns. Och resurserna.

Jag har naturligtvis tänkt på vilken tur jag har. Att jag har varit gravid och fött barn i Sverige. Det kan förstås gå fel här med. Barnmorskornas arbetssituation i hela Sverige är ohållbar. Men ändå. Tänk vad annorlunda det hade varit om jag varit gravid på landsbygden någonstans i norra Moçambique. Då hade jag antagligen inte varit inne på sjukhus för att försöka vända på bebisen. Inget ultraljud hade visat en föreliggande moderkaka. Inget kejsarsnitt hade planerats. Inget sjukvårdsteam hade stått berett. Istället hade kanske förlossningen startat, jag hade kanske kämpat i timmar och både jag och barnet hade dött.

Mödravård och barnmorskor räddar liv. För detta krävs resurser och politiska beslut. Stöd mammakampanjen och bidra till Afrikagruppernas och våra partnerorganisationers viktiga arbete med mödravård och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i södra Afrika. Tillsammans förändrar vi liv! Läs mer på allamammor.nu

Anna Gren, föräldraledig temahandläggare
Den här texten har tidigare publicerats i Afrikagruppernas tidning AGERA i förkortad form. AGERA går till dig som stödjer Afrikagrupperna genom gåvor eller medlemsskap.

Recommended Posts