En gnista hopp

Eginia bjuder hem oss för att träffa hennes 26 åriga AIDS sjuka dotter. Vi ska se det verkliga livet i byn säger hon.

Eginia bjuder hem oss för att träffa hennes 26 åriga dotter, som lever med hiv. Vi ska se det verkliga livet i byn säger hon.

Namibia är ett land som plågas av brist på sysselsättning. Mer än varannan namibier är arbetslös, och det är en situation som präglar varje del av den namibiska vardagen.

Vart man än går stöter man på människor som söker jobb, hankar sig fram bäst de kan eller förtvivlat har gett upp. I de mindre städerna är situationen oftast ännu värre. Där finns varken arbetstillfällen, som de som finns i landsbygdens jordbruk, eller de större städernas småskaliga tjänste- och varuproduktion.

Kamanjab är en av dessa mindre städer i norra Namibia. I staden bor ungefär 6 000 människor, och när jag frågar var arbetstillfällena finns, hänvisas jag till en handfull småbutiker och utlandsägda lodges (ung. naturnära hotell) som på sin höjd kan sysselsätta ett hundratal personer. Det är svårt att föreställa sig exakt hur sysslolöst Kamanjab är. När vi i Sverige klagar på hur småorterna inte prioriteras och landsbygden blir alltmer livlös, är de svenska småstäderna sprudlande metropoler jämfört med många namibiska orter.

En av de människor som bor i Kamanjab är Alexia. När man träffar Alexia möts man alltid av öppna armar och ett fantastiskt varmt leende. Hon är en människa som sprudlar av glädje och värme. De flesta namibier är annars, inte helt olikt svenskar, lite reserverade och avvaktande.

Men Alexia ödslar inte tid på att vara blyg. Hon har bestämt sig för att göra det hon kan för att förbättra situationen i Kamanjab. För ett par år sedan grundade hon därför Pots of Hope tillsammans med sin framlidne mor.

Genom att bjuda in människor till en kreativ miljö där de lär sig göra lerkärl hoppas hon skapa en känsla av syfte och samhörighet – ett sätt att skapa framtidsutsikt och hopp om framtiden. Samtidigt skapar man en mycket behövd källa till inkomst. Grundtanken är att de som lever med hiv ska vara de som lär sig hantverket, men för att citera Alexia så ”kanske inte alla lever med hiv i Namibia, men alla är definitivt påverkade av hiv”. Därför välkomnar hon alla som känner att de vill delta.

Vill man vara cynisk kan det vara lätt att ifrågasätta hur ett krukmakarprojekt ska förändra världen. Och Namibia är alltför ofta ett land som lätt gör en cynisk och får en att tappa hoppet. Men det är när man träffar människor som Alexia, smittas av hennes engagemang och inser hur stor betydelse de små sakerna har för att förändra människors liv, som man återfår hoppet. Utan Pots of Hope hade Kamanjab inte haft någonting. Nu har det i alla fall en gnista hopp.

 

När Alexia inte är upptagen med att sprida värme i Kamanjab arbetar hon som frilansande workshopledare för Positive Vibes, en av Afrikagruppernas samarbetsorganisationer i Namibia som arbetar med hiv och aids.

Lucas Nilsson, praktikant hos Afrikagrupperna i Namibia våren 2013

Recommended Posts