Vaktar rikedom men förblir i fattigdom

sethI söndags skickade Seth Podewiltz ett sms till mig, han ville träffa mig och berätta om sitt liv. För en gångs skull arbetade han inte. Jag var glad att Seth hörde av sig. Jag hade spritt ut att jag ville prata med någon som arbetar som vakt. Det var med en viss bävan jag åkte dit. Jag vet hur ont det gör att få höra dessa historier om människor som sliter omänskligt mycket och ändå lever som råttor i sopor och skjul. Jag skärpte mig och körde till Havana, det slumområde som myndigheterna kallar illegalt och som ligger längst ut i Katutura, den ökända förorten till Windhoek, Namibias huvudstad.

Jag har successivt börjat få ett större grepp om orättvisorna här och ser en del förklaringar till de enorma skillnaderna mellan det rika och det fattiga Namibia. Till exempel ligger arbetslösheten på 51 procent, vilket gör att de som får jobb går med på arbetsförhållanden som inte någon borde behöva acceptera. En nyutkommen rapport av en av Afrikagruppernas samarbetspartner LaRRI, tar till exempel upp vakternas situation. Det är de människor som vaktar kontor, banker, företag, parkeringsplatser, affärer och de inhägnade områdena där de rika bor. De vaktar rikedom men förblir fattiga själva. De flesta arbetar 7 dagar i veckan, 11 timmar/dag. Det visar sig också att 45 procent av dem bor i hus av plåt, alltså det vi kallar plåtskjul, i slumområden. Av de tillfrågade är 76,3 procent utan elektricitet och 76,5 procent utan rinnande vatten. De flesta vakter tjänar 3,50-4 NAD (namibiska dollar) i timmen dvs. 2-3 kr/tim och 95 procent av dem tjänar mindre än 1500 NAD i månaden (ca 1230 kr). Det måste påpekas att matpriserna i Namibia ligger ungefär på samma nivå som i Sverige.

Med detta i bakhuvudet träffade jag Seth och lyssnade på hans berättelse. Seth är vakt, hans föräldrar har varit lantarbetare och han flyttade som 8-åring till Windhoek för att kunna få en ordentlig utbildning. Han gick i skolan i tolv år och jobbade sedan som taxichaufför. ”Det var en dålig tid”, säger han. ”Det var så oberäkneligt när bilen gick sönder och det blev dyra reparationer.”
Sedan 2005 arbetar han som ”subcontracter” för ett bemanningsföretag. Det är ett osäkert jobb och han tjänar 7-900 NAD/mån. ”Hur klarar du dig på det”, frågar jag. ”Det gör jag inte. Det är därför jag bor så här”, säger han och vi tittar oss runt i det lilla unkna skjulet och nickar i samförstånd. När jag möter Seth ser jag en gammal man framför mig men under samtalet förstår jag att han är runt 40 år.
Seth har inte hört av sig till mig för att han vill ha medlidande utan för att han vill berätta om sin dröm. Han visar stolt en lista på 15-20 personer som vill vara med honom och starta ett jordbruk på hans föräldrars jordlott på en plats 40 mil norr om Windhoeks slumområden. Han har hört att han kan få stöd från myndigheterna att starta ett kooperativ. ”Nu behövs en jurist och pappersexercis”, förklarar han. ”Vi ska ha möte den 24 dec. Du är hemskt välkommen.” Han har också lyckats samla in pengar till att betala den byråkratiska processen.

Under hela samtalet har Seth kallat mig Madam och till sist är jag tvungen att be honom att sluta med det och att istället kalla mig med mitt namn. ”Visst”, säger han, men råkar ändå gång på gång att säga Madam, tills vi skrattar tillsammans åt det. Han har i hela sitt liv kallat vita kvinnor Madam, så det sitter djupt. När jag lämnar Seth låter jag majsmjölet som jag tänkt ge honom ligga kvar i kofferten. Det känns fel att ge det precis nu när vi lagt bort titlarna och är jämbördiga. Jag får åka förbi en annan dag och lämna det, jag vill ju också veta hur det går för Seths drömmar. När jag lämnar honom känner jag mig glad. Det är så imponerande med människor som kan hålla modet uppe, har handlingskraft och bevara hoppet om en bättre framtid.

Recommended Posts