Tragisk tvist

Den moçambikiska regeringen överlåter användningen av sex miljoner hektar åkermark till Brasilien – motsvarande två tredjedelar av Portugals yta – för odling av spannmål, soja och bomull i provinserna Niassa, Cabo Delgado, Nampula och Zambézia, avslöjade den brasilianska tidningen Folha de São Paulo.

Trots att avslöjandet motiverade hård kritik från journalister och civilsamhället har regeringen avvaktat med klargörande detaljer kring uppgörelsen. Och tystnaden har enligt sedvanligt mönster ackompanjerats av spekulationer. Motstridiga uttalanden och siffror har florerat i tidningarna.

Vad som kan fastslås med säkerhet är att kontrakten, som löper på 50 år med möjlighet till förnyelse om ytterligare ett halvt sekel, ger Brasilien rätt att bruka 17 procent av Moçambiques åkermark.

Fördelarna för de brasilianska producenterna är enkla att identifiera: en årlig skatt på 37,50 meticais per hektar (mindre än tio svenska kronor), få miljörestriktioner och bördiga jordar. Fördelarna för moçambikierna är inte lika uppenbara. Några samråd med berörda jordbrukare har inte genomförts, vilket förstärker känslan att reglerna som kontrollerar rätten till mark bara är kosmetika.

Många miljlöorganisationer varnar nu för att ohållbarheten i den brasilianska jordbruksnäringen, baserad på monokultur med utarmning av jordar, ska reducera landets biologiska mångfald, så som redan skett på många håll i Brasilien.

Andra oroar sig för konsekvenserna för de småskaliga bönderna som lever i traditionella samhällen på den areal som nu ska förvaltas av den brasilianska regeringen. Plantagerna riskerar att äventyra livsmedelsförsörjningen för tusentals små jordbrukare och boskapsskötare, vars existens är beroende av marken.

Ett krav som regeringen kopplade till kontrakten är att 90 procent av arbetskraften på plantagerna ska vara inhemsk. Sifferexercisen för att stilla befolkningens legitima oro är långt ifrån verklighetsförankrad. Ingen vet hur många arbetare som projekten kommer att kräva, men inbegriper kalkylen en jordbrukare per hektar så kräver löftet att fem miljoner moçambikier rekryteras, alltså halva den arbetsföra befolkningen.

Bortom fina löften om anställningsgarantier skymtar en bister verklighet. Den rådande strukturen för markägande och praxis kring utländska företags markförvärv gynnar knappast social rättvisa och den lilla människans ekonomiska utsikter. Just därför måste tillgång till mark konceptualiseras i form av mänskliga rättigheter.

Afrikagruppernas samarbetspartner União Nacional de Camponeses (UNAC), som kämpar för ett hållbart jordbruk och en integrerad utveckling med fokus på bättre levnadsvillkor för bönder, har i en färsk rapport kartlagt och analyserat de större projekten där utländska aktörer agerat inom sektorerna för jordbruksnäring, turism och gruvdrift. Slutsatsen UNAC drar är att investeringarna har skapat mer konflikter och förvärrat fattigdomen och utsattheten i landsbygdssamhällena.

Betraktar man överlåteslen av dessa sex miljoner hektar mark i historiens ljus så blir det än mer tragiskt. Det var bönderna som möjliggjorde självständigheten från kolonialmakten 1975 efter ett långt befrielsekrig med rebellrörelsen Frelimo i ledningen. Nu handlar det återigen om bönderna och samma mark vars autonomi de offrade sitt blod för. Tvisten är bara att marken hamnar i händerna på en annan forna portugisisk koloni.

Recent Posts