Sveriges roll i Afrika

Idag undrar f d generaldirektören på Sida, tillika f d ambassadören i Kenya, Bo Göransson tillsammans med frilansjournalisten Cecilia Bäcklander i en debattartikel i Dagens Nyheter var Sverige finns när de afrikanska ekonomierna växer. Sverige, som på många håll varit en framträdande partner till många afrikanska länder, verkar sakta men säkert vara i färd med att dra sig tillbaka från kontinenten.

Är man inte på plats är det svårt att spela en roll både när det gäller handel och politik, och Sverige tycks vara nöjt med att vara en anonym del av EU.

Efter att ha läst artikeln ett par gånger så hittar jag inte mycket att anmärka på. Göransson och Bäcklander skriver en del om de snabbt växande ekonomierna i på kontinenten. Men de avfärdar väl snabbt den betydelse Kina har för den ekonomiska aktiviteten i många afrikanska länder, inte minst här i södra Afrika.

I södra Afrika investerar Kina stort för framtiden och är inte alltid ute efter att låta marknadsmässiga principer styra varken villkoren för eller volymerna på sina satsningar och sitt stöd. I många av länderna i södra Afrika finns det kinesiska pengar bakom allt mer. Och kanske får det emellanåt saker att se lite bättre ut än vad de är. Här i Namibia är det de namibiska naturtillgångarna, såväl mineraler i jorden som fisk i Atlanten, som är anledningen bakom mycket av de ekonomiska intresset från omvärlden. Och som ofta är det råvaror som exporteras för att förädlas någon annanstans.

Ett par meningar från debattartikeln känns viktiga att upprepa när det gäller svältkatastrofen på Afrikas horn. ”Effekterna är humanitära men orsakerna är politiska. (…) Svälten på Afrikas horn är inte främst resultat av uteblivna regn utan av ledare som tjänar på konflikt och kaos.” Med andra ord är det på den politiska planhalvan vi måste arbeta, och finnas, för att undvika liknande katastrofer i framtiden. Och det blir naturligtvis i princip omöjligt att göra om man inte finns på plats.

Recommended Posts