Framgångssaga med bitter smak

Namibia är ett afrikanskt succéland. Detta kan man lätt tro om man inte skrapar på den fina ytan. Världsbanken räknar Namibia som ett övre medelinkomstland. Landet har stora naturtillgångar, stabil demokrati, underbar natur, harmoniska relationer mellan olika folkgrupper, fri press och har haft en ekonomisk tillväxt på över 4 % per år sedan självständigheten 1990.

Men trots detta så räknar FNs utvecklingsprogram UNDP Namibia som världens mest ojämlika land (2011). Kontrasterna är oväntat stora. Kommer du till huvudstaden Windhoek, eller Swakopmund, turistorten vid havet så kan du tro att du befinner dig i en rik europeisk stad, luftigt, välorganiserat med fina asfalterade vägar, eleganta hotell, banker, söta presentbutiker, mysiga små caféer och hus målade i vackra färger, inspirerade av ökens ockraröda nyanser. Här kan du stanna och känna dig hemma och trivas.

Men kör du trots trivseln vidare, lite längre, så kommer du att mötas av en helt annan bild. Då hittar du överfyllda bostadsområden där bara svarta bor och efter dem kommer du till utbredda områden med skjul. Här bor de som inte har något att säga till om, de som inte har frihet eller möjligheter, i plåtskjul utan el, rinnande vatten och sanitära möjligheter. Du kan hitta dessa områden på många andra platser i Afrika men i Namibia är det mer extrema skillnader. Det är med och för människor som bor här som Afrikagrupperna arbetar i Namibia.

Min vän Annastasia bor ett av dessa områden utanför Windhoek. Hon visar ”husen”, de värdelösa toaletterna, berättar hur hon och hennes grannar har det. Det är en dyster verklighet som på många sätt är omöjlig att ta in, att förhålla sig till och förstå. Det är Annastacia och andra i området och i liknande områden som arbetar för extremt låg lön och håller i gång de rika delarna som vakter, hushållerskor, städare, trädgårdsmästare, barnpassare, biltvättare etc

Genom LaRRi, en av Afrikagruppernas samarbetspartner, kämpar Annastacia och flera av hennes olyckkamrater att mobilisera kraft och mod att påverka politikerna. Men det är svårt i ett land där det inte finns någon opposition mot den sittande regeringen. Fortfarande 22 års efter självständighet känner många en tacksamhetsskuld till SWAPO som ledde och vann befrielseskriget.
–Vi har stöttat dem och frihetskriget säger Annastacia. Men vad har de gjort för oss? Och vad har vi gjort för att behöva ha det så här? Nu säger regeringen att vi är illegala. De har röjt områden runt om på flera platser i landet. Vi måste ha rätt till marken vi bor på!

Annastacia nämner inget om rätten till ett värdigt liv, men det är det jag funderar på när jag sakta kör hem i solnedgången genom de utfattiga stadsdelarna.

Jenny Anderberg är Afrikagruppernas koordinatör i Namibia sedan november 2012. Detta är Jennys första inlägg på bloggen Södra Afrika idag. Hon är kulturvetare i grunden och har alltid varit intresserad av olika kulturer och levnadssätt. Det har alltid varit självklart att kämpa för mer jämnt fördelade resurser i världen. Jenny har varit Sverigechef på Svenska Afghanistankommittén och informations- och insamlingsansvarig på IM, Individuell Människohjälp. Senast arbetade hon mot missbruk och kriminalitet bland ungdomar i Malmö och för att underlätta integrering av ensamkommande barn.
Kontakt: jenny.anderberg@afrikagrupperna.se

Recommended Posts