Den månatliga förolämpningen

Ministerrådet godkände nyligen de nya nationella minimilönerna per verksamhetsområde och ökningarna landade i spannet 6-17 procent. Den offentliga förvaltningen drog återigen den kortaste stickan, sex procent, vilket motverkar regeringens strategi att bekämpa korruption och stimulera en mer effektiv arbetskultur. Alla som bekantat sig med den offentliga sektorn här vet hur långsamt den opererar, hur oinspirerade och arroganta tjänstemännen kan vara. Det ligger stundivs nära till hands att tappa humöret och enkom avfärda beteendena som usel organisationskultur, men när man avklarat sin byråkratiska golgatavandring så är det återigen enkelt att förstå den bakomliggande problematiken: svältlönerna skapar knappast några incitament att stämpla dokumenten snabbare. Eller ge upp tanken på en muta.

Minimilönerna startar på 2300 meticais (575 kronor) och når taket med 5320 meticais (1330 kronor). Den här sifferexercisen utan koppling till kostnadsläget säger ingenting för någon som aldrig förvånats över hur dyrt det är i Moçambique. En Big Mac brukar fylla funktionen som kostnadsindikator, men eftersom McDonalds inte har etablerat sig här,  i ett av världens fattigaste länder, så får en liter mjölk fungera som standardmått: cirka 20 kronor.

Minimilönen räcker inte till de grundläggande behoven för överlevnad, det finns sektorer där lönen inte ens täcker 30 procent av de primära behoven. Ris, bönor och olja är basvaror som upprepas till förbannelse, ändå fattas pengar för många familjer för att kunna betala basala nödvändigheter som el, vatten, transport och skolavgifter.

Den offentliga sektorn fortsätter att karaktäriseras av två extremer, den är landets största arbetsgivare och den sektor där minimilönen ökar minst. Sex procent. Procentenheter som inte riktigt kan förklara oron inför månadens utgifter, den enformiga kosten, besvikelsen över sonens avhoppade skolgång, bristen på valmöjligheter eller den överhängande känslan av otillräcklighet.

Recent Posts