Tjugo minuter, en sekund…

Idag har 37 år passerat sedan Moçambique förklarade sin självständighet från Portugal. Denna triumf firas med kulturella och politiska evenemang för att hedra dem som kämpade i den nationella befrielsefronten, Frelimo, för självständighet från den forna kolonialmakten.

Efter ett decennium av väpnad och blodig kamp erkände Portugal motvilligt landets rätt till självständighet i överenskommelse med Frelimo i Zambias huvudstad Lusaka. De så kallade Lusaka- avtalen daterade det officiella oberoendet till den 25 jun 1975, samma dag som Frelimo grundades, 13 år tidigare.

Dagen för självständighetsförklaringen fyllde Moçambiques befolkning Machava Stadium i Maputo. Tillkännagivandet var planerat till midnatt på pricken. Men Samora Machel, nationalhjälte och president, dröjde. Tjugo minuter efter midnatt äntrade den dyrkade landsfadern podiet och folkets jubel var öronbedövande den natten, då tiden åter blev deras. Moçambikierna firade landets efterlängtade frihet sida vid sida, tillsammans. Men jag antar att mer än något annat så firade var och en, i hjärtat, ett annat öde för sitt liv.

Så grydde dagen, så föddes ett land. För dem som hade väntat flera sekel spelade inte tjugo minuter någon roll.

 

Recent Posts