Partiet som maffian

Devisen omväxling förnöjer är aktuell i många sammanhang, inte minst när det gäller maktpositioner. Att det statsbärande partiet Frelimo har suttit vid makten sedan förkunnandet av det nationella oberoendet för 36 år sedan avspeglar sig i förvaltandet av folkets förtroende. Med obehagligt jämna intervaller blossar rykten om korruptionsskandaler och schismer inom partiet upp, och med samma frekvens tillbakavisas anklagelserna indignerat av partiets megafoner. Under hela förloppet rycker gemene man på axlarna; tell me something new…

I ljuset av det politiska landskapet, där naturliga utmanare till Frelimo saknas, torde de senaste korruptionsanklagelserna som läckt via Wikileaks knappast skapa några större konvulsioner inom partitoppen. Bristen på reell opposition skapar av naturliga skäl en folklig passivitet till skandaler och missbruk av mandat.

I de läckta telegrammen skrivna av den amerikanska ambassadören Todd Chapman, figurerar citat från högt uppsatta politiker och företagare. Ett system beskrivs där varor, tjänster och information utbyts, ett system som båda parter allvarligt nog betraktar som legitimt.

Folkets inställning till den individuella förmånsjakten på kollektivets bekostnad beror på tidsepok, omfattning och den kulturella tradition som råder. Många skulle nog av okunnighet säga att korruption är oundvikligt i ett afrikanskt land. Som om den politiska och ekonomiska eliten vore dömda att skövla de egna ländernas rikedomar. Det stämmer självklart inte.

Samtidigt får korruptionen inte tystas ner för att motverka kulturella fördomar och stereotyper. Att många moçambikier lever i föreställningen att politiker, byråkrater och poliser inte är allmänhetens tjänare hindrar landets utveckling och godkänner beteendet. Först när folket unisont ifrågasätter eliten ogenerade sätt att berika sig påbörjas vandringen mot politiskt ansvarstagande och öppenhet värd namnet.

Recent Posts