Krokodilpolitikens år i Angola

gh5

Året är 1976 då ihjälskjutne Hector Pieterson (höger) bärs fram på Sowetos gator i 
Sydafrika. 37 år senare, år 2013, marscherar angolanska aktivister fram i Manuel Gangas 
(vänster) begravningståg i Luanda.

Sedan 2011 har en ökad allmän intolerans mot korrupt ledarskap och odemokratisk samhällsstyrning sett sin gryning i Angola. En ny generations frihetskämpar, understödda av revolutionen i kommunikationsteknologi, verkar inte påverkas av regeringens utvattnade hot om återfall i inbördeskrig. Enligt den angolanske journalisten och människorättsaktivisten Rafael Marques de Morais kan Nelson Mandelas bortgång verka som en avdammad påminnare om hur genuin förändring från ett auktoritärt styre är möjligt.

”Låt Mandelas liv bli en vädjan till män och kvinnor i Angola – rörda av det goda hoppet och mod – för att tillsammans stå enade och försvara ett land där medborgarna utbildas för allas bästa. Enbart då kan konceptet om fred, frihet och demokrati ha en genuin och praktisk betydelse i angolanernas liv och Nelson Mandela kommer att leva, med glädje, bland oss”, skriver journalisten och människorättsaktivisten Rafael Marques de Morais i artikeln ”Nelson Mandela and Soweto: a lesson for Angola”.

Luanda möter Soweto
De Morais är en av få högljudda regimkritiker och grävande, angolanska journalister. Se de Morais i årets upplaga av Oslo Freedom Forum här. För den rollen har han betalt ett pris – i en spiral av statssanktionerat våld har han har åtalats, fängslats, misshandlats. Ändå går hans uppoffringar inte att jämföra med vad jakten på rättvisa kostade den unge oppositionsmedlemmen och läraren Manuel Hilberto Ganga. Den 22:a november i år sköts han till döds av presidentens säkerhetsstyrkor efter att ha ertappas med att sätta upp planscher med information om en demonstration mot bl.a. polisvåld samma dag. Afrikagruppernas samarbetspartner ADRA uttalade sig i nationell media över situationen och sa att det var oroande och allvarligt att människor i fredstider förlorar sina liv på grund av sina politiska åsikter.

Under Gangas begravning fortsatte polistrakasserierna. ”Jag fångade en blick av Soweto”, skriver de Morais om sitt deltagande i begravningen. Han fortsätter, ”De två första tårgasgranaterna som kravallpolisen kastades mot begravningståget fick deltagarna att fly i panik. När den tredje granaten skickades av hade de flesta personer redan återvänt för att ansluta sig till familjen och bilen som transporterade kroppen”. Händelsen får de Morais att minnas den 16:e juni 1976 då apartheidpolisen i Sydafrika öppnade eld mot hundratals demonstrerande studenter i Soweto. I massakern sköts trettonårige Hector Pieterson till döds och bars ner längs Sowetos gator i systerns förtvivlade sällskap. De Morais menar att likt bilden på hur Hector bärs bort i armarna på en ung meddemonstrant ger Gangas begravning det yttersta uttrycket för den politiska, ekonomiska och sociala segregation som delar Angola i dag.

Möt Afrikas första kvinnliga dollarmiljardär
Angolas president José Eduardo Dos Santos är efter Ekvatorialguineas diktator Teodoro Obiang Nguema Mbasogo den längst sittande presidenten i Afrika. De två resursrika länderna delar mer än enbart två övervintrade statschefer – de anses båda vara några av världens mest korrupta stater, de utgör bottenskiktet i mätningar i hållbar mänsklig och samhällsutveckling, de representerar ett statssystem av strukturellt våld och de förvaltar en politisk tradition av metodiska kränkningar av människors grundläggande rättigheter. Många av dessa karakteristiska delades av Sydafrikas apartheidregim och Mandelas bortgång påminde än en gång världens ledare vad en person kan åstadkomma när staten har tappat sin yttersta funktion – att värna om sina medborgare. Inte bara om några. Om alla. Dos Santos deltog aldrig på Mandelas minneshögtid. Istället skickades vicepresidenten Manuel Vicente.

Det angolanska ledarskapet delar ytterst få likheter med Mandela och hans värdegrund. Genom sina 34 år vid makten har landets president lyckats bygga en av Afrikas mest korrupta regimer. Ledarskapets nästan odelade uppmärksamhet på olje- och diamantutvinning har hämmat övriga tillväxtområden och har underminerat en mer omfattande, hållbar ekonomisk och social utveckling. Presidenten anklagas för att ha centraliserat makten i vad som kan liknas ett feodalsystem där ett antal högt uppsatta generaler, ett skuggministerium och hans egen familj spelar en central roll i det politiska och ekonomiska landskapet. Internationella företag ges endast tillgång till marknaden ifall de gör så i partnerskap med utvalda politiker eller generaler. Uppdelningen mellan den privata och offentliga sektorn är med andra ord flytande i Angola.

Dos Santos dotter Isabel är Angolas telekomdrottning och så tillika Afrikas första kvinnliga dollarmiljardär. Som sådan blev hon både granskad och avslöjad av Forbes tidigare i år. Hans 35-årige son José Filomeno de Sousa Dos Santos blev i år utpekad att styra Angolas nyligen upprättade suveränitetsfond. Investeringsfonden är ett centralt maktinitiativ och ett försök att skapa en buffert i det fall marknadspriset på olja skulle falla. Fonden omfattar en budget på fem miljarder dollar och har än i dag en högst nedtystad investeringsplan.

Botswana & Co betalar delar av priset
Sen finns det en rad andra presidentbarn – klubb- och restaurangägare, musiker, företagare osv. Samtliga skor sig på det medeltida styrelseskick som Dos Santos parti MPLA har utkämpat nästan 40 år av frihets- och inbördeskrig för att slutligen komma att representera. Den kan inte vara utan att segerns sötma börjar smaka ruttet bland partimedlemmarna. Inte heller kan det vara möjligt för partiet att undertrycka känslan av att vara kapad. Från att ha varit ett parti som kämpat mot den portugisiska kolonialmakten för frihet och rättvisa menar kritiker som de Morais att Dos Santos MPLA nu är autokratins omslagsbild. Från att med Kubas hjälp ha stoppat apartheidsregimens försök att invadera Angola under kalla kriget är Dos Santos Angola nu ett segregerat land med ökande sociala och ekonomiska klyftor. Ett land där hans egen dotter besitter en förmögenhet på tre och halv miljarder dollar medan majoriteten av hans folk lever på under 2 dollar om dagen.

Men Dos Santos Angola gör inte bara sin befolkning en otjänst. Landet drar även ner sina afrikanska grannationers framsteg och kättar fast dem i fördomen om att alla afrikanska ledare är korrupta. Priset betalas av kontinenten som helhet. Men i synnerhet skadas länder som Botswana, Kap Verde, Rwanda, Lesotho, Namibia och Ghana som visar framsteg i sin korruptionsbekämpning. Dessa länder har i dag lägre korruptionsnivåer än flertalet europeiska, sydamerikanska och asiatiska stater. Tack vare sina framsteg skiljer det sig ungefär 120 placeringar mellan Botswana (30) och Angola (153) på Transparency International korruptionsindex. Samtidigt så ligger Nordkorea (175) enbart dryga 20 placeringar bakom Angola i samma ranking. På så sätt väljer Angola att ha mer gemensamt med en diktatorisk nekrokrati på en annan kontinent än det demokratiska grannlandet Botswana.

Bland politiska rovdjur och krokodiler
Kleptokrati eller så kallat stöldstyre, oavsett i vart i världen du befinner dig, är den typ av regimförebild som skickar ut ett ohälsosamt budskap till ungdomen – anslut dig till staten för att tjäna dig själv, inte folket. När ”förtjänst och skicklighet” blir sekundärt till nepotismartad lojalitet kan detta få förödande effekter på nästa generations framtida ledare. ”Politiska medelmåttighet” diagnostiserar de Morais något blygsamt det politiska kompetenstillståndet och menar att detta, i Angola, inspirerar allmänheten till intellektuell passivitet. ”Det är att förinta hela befolkningens intelligens – det största brottet av ett angolanskt ledarskap som fortsätter att förringa folket på samma sätt som de portugisiska kolonisatörerna en gång gjorde. Den nationella diskursen har förminskats till nummer, statistik och byggnader. Ledarna har förlorat sin vision att leda och utbilda folket. Därför räds de folket och de ser makt som ett medel att kontrollera folket genom segregering och våld”.

Utvecklingen de tre senaste åren i Angola ger stöd åt de Morais påstående. I det toppstyrda Angola kastas minderårige Nito Alves i fängelse i två månader utan rättegång när han utnyttjar sin yttrandefrihet. Aktivisterna Alves Kamulingue och Isaías Cassule torteras, mördas och bokstavligen kastas till krokodilerna när de utnyttjar rätten till demonstrationsfrihet. De Morais och hans kollegor misshandlas och fängslas när de utnyttjar rätten till pressfrihet. Och människor i utsatta områden dör i svält och sjukdom när de försöker utöva rätten till liv.

I ett klimat där politiska rovdjur kämpar för att sluka allt motstånd står civilsamhällesorganisationer inför en utmaning. Afrikagrupperna stöder därför angolanska organisationer som arbetar för en demokratisk samhällsutveckling och god samhällstyrning. Målen är långsiktiga och effekterna tar tid att synliggöra sig. Inte desto mindre är ett starkare civilsamhälle en förutsättning för att Angola ska kunna bygga en plattform där en ny generation av demokratiska ledare kan växa fram. Ditt stöd i dag kan leda till att morgondagen ser demokrati i Angola och gårdagen förblir ett minne av krokodilpolitiken.

Vad är det då Angola kan lära av Mandela och Soweto? Det är inte min uppgift att besvara. Inte desto mindre står en sak klart för mig – Nelson Mandela lever redan bland sina angolanska grannar. Han är Alves och han är Ganga. Han är Kamulingue, Cassule och de Morais. Och han är alla andra angolaner som dedikerar sitt liv till rättvisan. Men Mandela är också folket som förlorar sina föräldrar, bröder, systrar och barn till kolera och undernärdhet i södra Angola. Han är alla som kräver och alla som förtjänar förändring. I dagens Angola fängslas Mandela, han torteras, han dödas och han kastas till krokodilerna.

 

 

Recent Posts