Kinesiska draken drar in över Afrika

Angolabloggen har tidigare publicerat inlägg från MFS-studenten John  Åberg som forskat kring Kinas involvering i Angolas återuppbyggnad. Här kommer ytterligare ett inlägg från John (texten har även publicerats i tidskriften Mana):

Det senaste decenniet har det politiska utbytet mellan Kina och Afrika intensifierats i takt med ett ökat ekonomiskt samarbete. Samarbetet beskrivs ofta som en imperialistisk politik från Kinas håll. Men hur ser samarbetet ut egentligen?

Angola är ett av många länder där Kinas ekonomiska politik gentemot Afrika gör sig påmind. På besök i landet tas man emot på en nyrenoverad flygplats där planscher av landets nybyggda fotbollsarenor och andra nybyggda landmärken ger en fingervisning om att landet växer. Arenorna byggdes för Afrikanska mästerskapet. Angola är just nu föremål för mycket uppmärksamhet och många politiska bedömare, investerare och journalister förundras av landets snabba tillväxttakt.

Angolas städer är i mångt och mycket byggarbetsplatser, fyllda med kranar i färd att bygga allt från kontorsbyggnader, lägenhetskomplex, skolor och sjukhus till vägar, elledningar, hotell och kasinon. Till och med en ”ny stad” håller på att växa upp i utkanterna av huvudstaden Luanda för att husera en del av den stora stadsbefolkningen. Reklampelare runt om i landet berättar något om vad som händer. ”Vi växer med Angola” och ”Mot framtiden” är några av många företagslogans intill bilder av byggarbetsplatser som ska illustrera en ljus framtid. Regeringens bulletiner har en liknande klangbotten. GRN, Gabinete de Reconstrução Nacional, myndigheten som delvis ansvarar för den nationella återuppbyggnadsprocess som lanserades efter Angolas 27-åriga inbördeskrig, understryker att man förser Angola med ”Utveckling, kvalitet och snabbhet i de pågående ansträngningarna att återuppbygga landet.

På natten lyser kinesiska arbetsplatser upp Luandas siluett, där skyskrapor och byggnader belysta med tiotusentals lampor ger en inblick i det pågående arbetet.

– Kinesiska arbetare delar säng. För varje säng finns det två kinesiska arbetare, en som jobbar dagskift och en som arbetar nattskift, säger en föreståndare för ett angolanskt byggnadsinspektionsföretag, som fått se sitt arbetsschema förändras de senaste åren.

Förändringar sker i en aldrig tidigare skådad takt.

– Det känns som om man befinner sig i ett historiskt skede, säger Erika Eckeskog, koordinator för Afrikagrupperna i Angola.

En ny kinesisk handelsordning

På andra sidan jordklotet några år tillbaka i tiden välkomnades statshuvudena för 48 afrikanska länder med pompa och ståt till 2006 års FOCAC-möte i Beijing. På paradliknande manér kördes de genom den kinesiska huvudstaden utmed vägar utsmyckade med afrikanska symboler. Jättelika affischer som beskrev Afrika som ”the land of myth and miracle” mötte de stora skaror av människor som samlats för att vinka åt en sällan skådad samling av utländska dignitärer. Kina hade krönt 2006 till ”Afrikas år”. FOCAC (Forum on China-Africa Cooperation), som bildades år 2000 på initiativ av Kina för att stärka samarbetet i hjärtefrågor som fred och stabilitet, ekonomisk globalisering och gemensam utveckling, hade nu definitivt etablerats. På mötet underströk Hu Jintao, Kinas president, att ”Kina alltid kommer vara en god vän, bra partner och vänskaplig broder till Afrika”.

Mötet bekräftade inte bara att relationerna mellan Kina och Afrika tagit ett nytt steg, utan visade också på kontinuiteten i Kinas kontakter med kontinenten. Sammankomsten i Beijing tangerade 50-årsjubiléet av de diplomatiska förbindelserna mellan Kina och Egypten. Detta var den första formella sino-afrikanska förbindelsen, som upptogs ett år efter den historiska Bandung-konferensen 1955, där 29 länder från Asien och Afrika förband sig till solidarisk kamp mot kolonialism och imperialism.

Kinas begränsade sig emellertid inte till militärt, ideologiskt och politiskt stöd åt olika befrielserörelser, utan finansierade även byggandet av statliga fabriker och lät statliga byggföretag stå för infrastruktur i form av vägar, broar, järnvägar och andra politiskt viktiga projekt runtom kontinenten. Sedan 50-talet har dessutom kinesiska lärare, läkare och jordbruksexperter stärkt afrikansk expertis inom utbildning, hälsovård och jordbruk. 1973 var Kinas utvecklingsbistånd spridda över 30 afrikanska länder, vilket kan jämföras med Sovjetunionen som gav stöd till 20 länder. 1978 hade Kina biståndsprojekt i fler afrikanska länder än USA.

Efter Mao Zedongs död och reformeringen av det kommunistiska systemet började Kina inrikta sig på finansiellt stöd och retoriken ändrades till ”ömsesidigt utbyte” och ”gemensamma ekonomiska fördelar”. Det ansågs att samarbete mellan fattiga länder inte kunde upprätthållas om det begränsades till enkelriktat stöd. Trots förändringar mot ett mer ekonomiskt inriktat utvecklingssamarbete med mindre fokus på bistånd övergav Kina aldrig sin relation till Afrika. Enligt den amerikanska professorn i internationell utveckling Deborah Brautigam, som följt de sino-afrikanska relationerna i över 30 år, har Kinas stadiga närvaro medfört trovärdighet och fungerat som en stark bas att bygga på. Kinas ökade synlighet i Afrika idag bör ses i detta sammanhang: ”Kina lämnade aldrig, vi slutade bara leta”, skriver hon i sin senaste bok The Dragons Gift – The Real Story of China in Africa.

Handelsökningen svart på vitt

Under de senaste 15 åren har det skett en anmärkningsvärd ökning av handel mellan Kina och Afrika. Mellan 1997 och 2006 ökade Kinas export till Afrika med 731 procent, och importen från Afrika med så mycket som 1072 procent. Denna trend har fortsatt: mellan 2006 och 2008 ökade handeln från 68 till 107 miljarder dollar.

Kinas skriande behov av energi och naturresurser och Angolas behov av återuppbyggnad efter kriget har gjort Angola till Kinas största afrikanska handelspartner och dess största oljeleverantör. Angola är Afrikas näst största oljeproducent och enligt Tako Koning, oljegeolog och rådgivare på Tullow Oil i Angola, har landet utsikter att fortsätta öka sin produktion. Det mesta av Angolas olja ligger nämligen djupt och långt ut till havs, vilket gör landet mindre sårbart för produktionsstörningar till följd av politiska attacker, något exempelvis Nigeria råkat ut för i Nigerdeltat.

– Angolas oljeproduktion ökar stadigt och potentiella oljefyndigheter gör landet attraktivt. Så från ett oljeperspektiv är Angola en fantastisk historia, betonar Tako Koning.

Kinesisk imperialism?

Kinas närvaro har ofta kritiserats för att vara utsugande, många gånger ironiskt nog av amerikanska nykonservativa hökar. Faktum är dock att Kinas statliga transnationella oljebolag är relativt små aktörer globalt sett, så även i Angola som fortfarande är de traditionella västerländska oljejättarnas domän. I Angola har dock det statliga oljebolaget Sonangol fullständig kontroll över oljeindustrin: företaget kontrollerar allt från vilka partners som får utvinningsrättigheter till vilka pressmeddelanden som får släppas och vilka länder de operativa oljebolagens export går till. För att få ett finger med i spelet om oljan måste Kina således övertyga Angola att omdirigera oljeflödena, som traditionellt gått till USA och Europa.

Det är här Kinas betydelse för Angola kommer in i bilden. Genom lån som säkras och betalas tillbaka i naturresurser, i Angolas fall olja, har Kina gjort en stark entré som ekonomisk aktör på den afrikanska kontinenten, där många länder länge varit beroende av Internationella valutafondens lånepolitik. Mångmiljardlånen, som dessutom inte behöver betalas tillbaka i dollar, har gjort Kina attraktivt, dels för att resurserna öronmärks för konkreta utvecklingsprojekt och inte består i löften som ekar tomt från kontor i Paris och Washington, dels för att Kina inte lägger sig i andra länders interna angelägenheter. På så sätt har Kina säkrat 10 000 fat olja om dagen från Angola som fungerar som återbetalning av lån vars värde bestäms av oljans marknadspris.

Kinas lån till Angola, som nu uppgår till 7,4 miljarder dollar (dessutom uppger olika källor, dock ej bekräftade från officiellt håll, att ytterligare lån värda 20 miljarder dollar är under förhandling), har gjort det möjligt för Angola att genomföra den nationella återuppbyggnaden snabbare och i större omfattning. Mycket satsas på infrastruktur, vilket inte endast omfattar transportinfrastruktur utan även eltillförsel, telekommunikation, vattenförsörjning och nödvändig fysisk infrastruktur för hälso- och utbildningssektorn, såsom sjukhus, hälsokliniker och skolor.

Kina kritiseras ofta för att göra affärer med ”vem som helst” och strunta i att ställa politiska krav på hållbart utnyttjande av naturresurser och respekt för mänskliga rättigheter. Men enligt Angolas före detta utrikesminister, tillika det statsbärande partiet MPLA:s (Movimento para a Libertação de Angola) internationella sekreterare, Paulo Jorge, som sorgligt nog avled strax efter intervjun, är villkorade lån lika oacceptabla som de lån som IMF och Världsbanken erbjöd med strukturanpassningsprogrammen.

– Kina respekterar en princip som är grundläggande för Angola: respekt för varje lands interna angelägenheter. I de utländska förbindelserna med våra europeiska kolleger är tendensen ofta den omvända. Angola är en självständig stat och vi accepterar inte kränkningar av denna princip. Med Kina har vi en relation som bygger på ömsesidig respekt.

Hållningen bland västvärldens långivare resulterade i att Kina framstod som den enda potentiella långivaren i en tid då Angola var i stort behov av resurser för att göra freden hållbar.

– De kinesiska krediterna erbjöds i en avgörande tidpunkt. Angola var i desperat behov av finansiering för att bygga upp landet efter kriget. FN och det internationella samfundet var inte villiga att stödja en givarkonferens som skulle samla in medel till landets återuppbyggnad. Kinas stöd är ovärderligt. Vi stod utan alternativ, säger Carlos Abrantes, direktör för ministeriet för jordbruk och landsbygdsutveckling i Benguela.

År 2000 lovade EU att 15 miljarder dollar skulle göras tillgängliga för att finansiera infrastrukturprojekt runtom i Afrika, men det löftet har ännu inte uppfyllts. Istället har flera miljarder dollar i naturresursbundna krediter från Kina gjort det möjligt att genomföra stora infrastrukturprojekt som inget västland hittills enats om att finansiera.

Kinas lån bara till Angola får de västerländska biståndsorganisationernas och Internationella valutafondens totala insatser i Afrika att blekna – valutafondens största lån till Afrika uppgår till i sammanhanget 1,7 miljarder dollar. Därtill kommer att Kina gett flera miljarder i lån till Guinea-Conakry, Kongo-Kinshasa med flera länder, där andra naturresurser som bauxit och kobolt används som säkerhet.

Men vad finns det då att vara orolig för? Lånen har låga räntor och är inte politiskt villkorade men de är till största delen knutna till kinesiska företag: 70 procent av materiel, företag och anställda kommer från Kina medan Angola ska stå för resterande 30 procent. I grund och botten säljer Angola olja för bundna kinesiska lån. Och bundna lån har uppenbara nackdelar: det begränsar antalet leverantörer och aktörer som kan konkurrera om kontrakten. Inhemska företag och arbetare lämnas till stor del utanför och kinesiska företagsskyltar och arbetare blir en allt vanligare syn i Angolas städer.

– Kinesiska arbetare kräver inte höga löner och de arbetar hårt, säger en funktionär på Kinas byrå för sociala och ekonomiska frågor i Luanda, när han förklarar den utbredda användningen av influgna kinesiska arbetare.

Och det finns gott om angolaner som är bittra över utvecklingen.

– De kinesiska företagens närvaro är väldigt dålig. De stjäl våra jobb. I bästa fall får angolanerna måla fasaden på byggarbetsplatserna, men ofta gör kineserna även de mest grundläggande jobben, säger en gatuförsäljare i Luanda.

Den kinesiska närvaron har också bidragit till lönedumpning, konstaterar den nederländska ambassadören i Angola, Cor Van Honk.

– Den angolanska minimilönen ligger på 400 dollar, och på landsbygden i Angola hittar man folk som är villiga att arbeta för 200 dollar, men det finns kinesiska arbetare som är beredda att arbeta för 100 dollar. Jag har hört talas om kinesiska arbetare som får 125 dollar i månaden, plus mat och logi.

Den stora närvaron av kinesiska företag i den nationella återuppbyggnaden gör det svårt att sätta fart på ekonomin och skapa inhemska arbetstillfällen. Något tydligt avbrott från Angolas traditionella handelsmönster kan hittills inte skönjas. Men är det förvånande att den angolanska regeringen saknar förhandlingsförmåga och den angolanska arbetskraften kompetens efter tre årtionden av krig?

Angola har inte ens lyckats leva upp till de åtaganden som skrevs in i avtalet med Kina. Angolas brist på utbildad arbetskraft har gjort det lokala engagemanget mindre omfattande än vad som beslutats. Snabb utbyggnad av produktionskapaciteten och konkreta, synliga effekter prioriterades i samarbetet med Kina, medan stränga villkor för lokalt engagemang, exempelvis genom att tvinga Kina att utbilda angolansk arbetskraft, prioriterades bort.

Lånen är strukturerade på så sätt att Kina sköter upphandlingarna och implementeringen av projekten. Trots att modellen lägger mycket av ansvaret i Kinas händer kan den ändå vara förmånlig för Angola.

– Om Angola skulle ansvara för varje enskilt projekt och förbereda anbudsförfaranden med västerländska givare skulle det ha resulterat i hundratals kontrakt, med tjugotalet olika leverantörer, från fem eller sex olika givare. Det skulle ha varit en administrativ mardröm. Nu har Angola ett konto hos Kinas Eximbank och den kinesiska regeringen sköter mycket av arbetet. Angola beslutar bara vad de vill ha byggt, vilket gör uppgiften hanterbar. De har några få stora leverantörer och de kan enkelt övervaka arbetet. Genom Kinas mer centraliserade förvaltning blir genomförandet mer effektivt, säger Cor Van Honk.

Upplägget gör att det finns färre mellanhänder och eftersom olja används som återbetalning för de kinesiska företagens tjänster kanaliseras oljepengar direkt till utvecklingsprojekt i Angola. Och även om lånen inte förser Angola med likviditet undviks problemet med höga räntor och amorteringar i dollar, som på andra håll har fört med sig att länder tar lån på lån för att kunna betala tillbaka de gamla krediterna då dess råvaruexport ofta understiger räntenivåerna.

Å andra sidan har Kinas projekt i Angola kritiserats för att återskapa det koloniala infrastruktursystem som byggdes för att underlätta exploatering av naturresurser. Bland annat upprustar Kina Benguelajärnvägen som kopplar ihop Angola med Kongo, där Kina även bygger järnvägar som går in i Zambia och som i framtiden kommer att sammanlänka de tre länderna och göra det lätt att frakta mineralfyndigheter till Angolas hamnstad Lobito.

En sådan kritik missar dock en del. Det räcker med att blicka mot Norrlands järnvägsnät för att hitta samma struktur. Kinas infrastrukturprojekt omfattar också mycket mer än export av naturresurser och har bidragit till att stärka det inhemska jordbruket, då vägar och järnvägar gjort landsbygdens marknader och tidigare isolerade områden tillgängliga. Infrastrukturprojekten har också bidragit till en integrering av den angolanska ekonomin, utbyggnad av elledningar och fiberoptiska anslutningar samt ökad rörlighet för varor och människor. Det finansiella stödet är geografiskt omfattande och välbehövliga hälsoklinker, sjukhus och skolor har byggts runtom i landet. Om det sino-angolanska samarbetet är imperialistiskt är det i grunden en fråga om ägande. Angola ä

– Angola är en självständig nation och staten bestämmer vad som ska prioriteras. Givetvis kommer Kina att dra nytta av att naturresurser görs tillgängliga, men så kommer även Angola, eftersom staten äger de resurser Kina är i behov av, säger Elmano Inácio Herculano Fransico, provinsdirektör för ministeriet för urbanism och konstruktion i Benguela.

Trots detta enorma företag kvarstår stora utmaningar. Hållbarheten i de investeringar som gjorts beror på människorna. På denna front har samarbetet varit bristfälligt. En ny skola eller ett nytt sjukhus betyder inget om det inte finns lärare och läkare. I vissa fall kompenseras bristen på utbildad arbetskraft med kubansk, brasiliansk och portugisisk kompetens. De lånefinansierade projekten påverkas också av bristande tillsyn (som är utsatta för korruption då byggnadsinspektionsföretagen kan låta sig köpas), eftersatt underhåll (kommer medel att frigöras för att inte låta det som byggts vittra sönder lika snabbt?) och ofullständiga infrastrukturella kompletteringar (vägar byggs snabbt, ofta i politiska syften inför till exempel val, men kompletteras inte alltid med annan nödvändig infrastruktur). Detta äventyrar kvaliteten i det som byggs och bidrar till slöseri och resursmissbruk.

De sino-afrikanska relationerna är en intressant trend inom den internationella politiska ekonomin och utvecklingen i Syd. Det är uppenbart att Angola är ett land i förändring – från krig till fred, men även från fattigdom till välstånd? Kina erbjuder utvecklingsmöjligheter, det är upp till Angola att ta vara på dem. Framtiden får utvisa hur det går, men faktum är att det endast har gått fem år sedan Kina gav sitt första lån till Angola och den nationella återuppbyggnaden inleddes. En sak är dock säker: Kinas samarbete med afrikanska länder är här för att stanna.

John Åberg

Recommended Posts