Håll i hatten!

Paulo Jorge Fernandes, programansvarig pa Adra i Malanje

Vi körde över en orm. På de nylagda vägarna mellan Luanda och Malanje går det undan, restiden har nog halverats jämfört med för fem år sedan. Vi var på väg till den årliga nationella civilsamhällskonferensen och klarade att väja mellan getfamiljer, lösa grisar och lekande barn. Den två meter långa ormen omkom nog dessvärre omedelbart.

Med Luandas höghus och trafikkaos bakom oss anlände vi till lugna gröna Malanje, kanske i sällskap av en lätt oangenäm lukt, eftersom vi varit utan el (och därmed vatten) ett par dagar.

En dusch senare kunde vi delta på konferensens första dag som inleddes av stadens viceguvernör, den enda kvinnan bakom micken under dagen. Efter ett kort inledningstal med stora ord försvann guvernörskan genom en sidodörr och konferensen fortsatte, med fokus på några temaområden, som basbehov och mikrokrediter i landsbygdsområden.

Den andra dagen ägnades åt de kommande parlamentsvalen och hur civilsamhället bäst förbereder sig. På plats fanns stadens valdirektör Agustinho Lima, som fick många bra frågor från publiken: Var ska vi vända oss om vi ser felaktigheter i valprocessen? Många på landsbygden saknar födelsebevis och hindras därför att rösta! Hur ska vi bemöta folkets misstro mot politikerna? Varför får inte angolaner i utlandet rösta?

Direktör Lima svarade långt och utsmyckat men sa inte mycket. Vi fick dock veta att angolaner i utlandet ska få rösta denna gång, men måste ha giltiga röstkort (som bara kan fås på plats i landet). Frustration blandades med trötta suckar.

Civilsamhället i Angola har en hel del motvind. Makten är koncentrerad till en liten men stenrik elit i huvudstaden. Den nya konstitutionen och skapandet av kommunala diskussionsforum, så kallade CACS, är dock ett steg mot decentralisering som kanske kan vända vindarna en aning.

Paulo Jorge Fernandes är programansvarig på Afrikagruppernas partnerorganisation Adra. Trots att mycket kvarstår i utvecklingen av CACS tycker han att dessa är ett steg åt rätt håll.
– De kommunala forumen har inte beslutanderätt, men ger oss ett utrymme för att lyfta frågor ”från marken”, vilket gynnar deltagande på lokal nivå.

Vilka är de största utmaningarna för det angolanska civilsamhället?
– I Angola finns många bra lagar, problemet är att de inte följs. Vi i civilsamhället måste lära oss att staten har ett ansvar. Vi har rätt till hälsovård, rätt till vatten och el – det står i lagen! Vi behöver specialisera oss. Idag har vi inte kapacitet att bemöta aktörer som direktör Lima. Vi måste lära oss om lagarna, om vår rätt.

Vad är positivt?
– Konferenser som denna utgör en viktig och kraftfull mötesplats, där frågor från hela landet kan lyftas och diskuteras. Vi finns inte bara för att kritisera allt som regeringen gör, vi har en viktigare roll än så.

Konferensen sista dag ägnades åt just civilsamhällets roll och förutsättningar. Frustrationen från tidigare var mindre och många i publiken uttryckte den styrka som ändå finns, ”nos somos capazes!”.

Enigheten varade dock inte länge, för snart var det dags att rösta om vilken provins som ska få äran att hålla nästa års konferens. I demokratisk anda röstade publiken på papperslappar. Det blev ett herrans liv. Efter massor av armvift, arga skrik och hyttande nävar kunde vi tillslut enas om att arbetet fortsätter nästa år i provinsen Huíla. Phjue. Det kanske är en del motvind för det angolanska civilsamhället, men det blåser i alla fall!

/Klara

Recommended Posts