Angola – 35 år av självständighet

”A luta continua. A vitoria é certa/Kampen fortsätter. Segern är given”, är de ord som följt Angola sedan befrielsekampen sent 60-tal. För två veckor sedan, den 11 november, firade Angola sitt lands 35te år som självständig nation. 1975 deklarerade landets idag största parti, MPLA, Angola självständigt från portugisiskt styre. Efter detta ersattes 14 års kamp mot kolonialismen av 27 års inbördeskrig som avslutades 2002 efter oppositionspartiet UNITAs ledare, Jonas Savimbis, död. Sedan åtta år tillbaka råder fred i landet och Eduardo dos Santos firar 31 år som president.

Idag är Angola, tack vare tillgången på olja, en av Afrikas snabbast växande ekonomier. I december 2009 var Luanda värd för OPEC och fick därmed chansen att visa upp den rad av påbörjade byggnadsprojekt som pryder staden på grund av oljan. Angola har nu gått om Nigeria som kontinentens främsta oljeexportör. I sin önskan att visas upp sig på världskartan tog Angola i januari  2010 ansvaret för Afrikas största sportevenemang, Africa Cup of Nations, som trots skuggan av Cabinda-attacken blev ett lyckat event.

Landets rikedomar är dock illa distribuerade. 20% av de rikaste personerna i Angola delar på 60% av statens inkomster medan 20% av de fattigaste delar på 7% av statens inkomster.  Enligt UNICEF lever 70% av befolkningen på under 2 usd/dag, enbart 42% har tillgång till vatten och  87% av invånarna i urban miljö lever i informella områden, så kallade mussekes eller getton.

Utvecklingen i Angola är koncentrerad till större städer (Luanda, Benguela) och kustområden med hamn (Lobito). Angolas inre delar och landsbygdsområden kvarstår outvecklade eller bortom prioritet.

Afrikagrupperna bedriver i första hand utvecklingsprojekt på landsbygden i provinserna Malanje, Moxico och Benguela via angolanska ideella organisationer. I Moxico finns det bara asfalterade vägar i provinshuvudstaden Luena, resten består av sand- eller jordvägar. I samtliga provinser är landsbygden trots sin enorma potentiella rikedom hårt eftersatt. Kriget lämnade efter sig mycket förstörelse, många minor och ett sargat samhälle.

När jag frågar människor jag träffar här vad 35 år av självständighet betyder för dem säger de flesta ”fred”. Minnen av det långvariga kriget är fortfarande vid liv och det viktigaste är fortfarande att bibehålla freden, att få leva i lugn och ro och att låta vägar, skolor, sjukhus och broar få stå kvar. Utveckling pågår även om det sker sakta och inte alltid är säkert. Kampen fortsätter. Segern är (förhoppningsvis) given.

/Erika

Recommended Posts