Biståndsrelativisering

I linje med biståndspolitikens negativa utveckling under statsrådet Gunilla Carlsson (M) kommunicerades nyligen att biståndsbudgeten försvagas med en miljard kronor. Välbehövliga pengar som skulle kunna bekosta utbildningar, vaccinationer, demokratiarbete, myggnät och brunnar hamnar istället hos finansdepartementet för skuldavskrivning till Demokratiska republiken Kongo.

Skulden uppstod på 70-talet när svenska företag med statliga exportkreditgarantier i ryggen sålde elöverföringssystem till dåvarande Zaire under diktatorn Mobutu. Opålitilgheten trogen svek diktatorn sin del av affären med en statsskuld till Sverige på cirka 50 miljoner kronor som följd. Kanske inte så oväntat av en genomkorrupt man med ego så pass uppblåst att han ändrar sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga, på svenska, ”Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig”.

Med åren har denna skuld växt till obegripliga 1 038 miljoner kronor. Efter Exportkreditnämnden fått tillbaka det reella värdet på 52 miljoner så dras de kvarstående 986 miljonerna från biståndsbudgeten och införlivas i den reguljära budgeten. Biståndsmedel används för att fylla på statskassan med andra ord.

”Nu har vi lagt fast den här avräkningsmodellen och vi redovisar på detta sätt tillbaka till riksdagen”, sade biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot.

Genom att utöva konsten i att säga ingenting meddelar Carlsson att skuldavskrivningen är i enlighet med riksdagens regler för vad som ryms inom biståndspolitiken. Det är säkerligen budgettekniskt korrekt att räkna upp värdet på en skuld, kreativt kalkylera räntan och sedan bokföra avskrivningen som en utgift på biståndskontot.  Men bortom policies och avräkningsmodeller så kvarstår frågan om det är moraliskt korrekt att tänja på biståndsbegreppet på det viset. Att passivt låta en skuld växa under flera decennier och sedan använda den som ett medel att förstärka den nationella budgetbalansen är förkastligt på flera grunder – inte minst ur det fattigdomsperspektiv som biståndspolitiken vilar på – och detta alldeles oavsett hur juridiskt korrekt den kreativa bokföringen är.

Minst lika oroväckande är att de etiska riktlinjerna som reglerar de svenska exportfrämjande myndigheternas verksamhet tycks vara så pass svaga att exporten kan ske utan hänsyn till lagar och internationella förbindelser om mänskliga rättigheter. Svensk Exportkredit, Exportkreditnämnden och Exportrådet har alla gett stöd till affärer och exportfrämjande projekt som strider mot det uttalade kravet i Politik för Global utveckling, nämligen att alla politikområden –  inklusive handel – ska främja mänskliga rättigheter.

Regeringen Reinfeldt har stolt försvarat omdaningen av biståndet genom att lyfta aspekten om effektivitet och fokus på noggran redovisning och resultat. Passiva utbetalningar till tveksamma regeringar tillhör det förflutna. Strålande! Ingen motsätter sig en träffsäker användning av resurserna, kritiken bottnar snarare i ändamålsglidningen som tillåter fredsbevarande insatser, flyktingsmottagande, studiestipendier, skuldavskrivningar och finansiering av ambassader bokföras som bistånd trots att aktiviteterna knappast skapar förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.

Den osunda relativiseringen av biståndet måste upphöra.

Recent Posts